Avsnitt 5 – Aspartam

I det här avsnittet: Sötningsmedlet aspartam är en av de mest studerade tillsatserna på marknaden. Mängder med studier visar att det är säkert att konsumera men ändå är folk rädda. Vad är det egentligen för rykten som florerar om aspartam? Och är det verkligen så att man kan få cancer av det? Och blir man tjock av det?

Dessutom: Hur många liter läsk måste CJ dricka för att nå upp till potentiellt dödlig dos av aspartam? Allt detta och mer i avsnitt fem av Kvalificerat Hemligt.

Musik i avsnittet

  • Podington Bear – Good Times (länk)
  • Podington Bear – Flutterbee (länk)
  • Podington Bear – Now son (länk)

Länkar till mer material

Avsnittsanteckningar

Kvalificerat Hemligt 5 – Sötningsmedel

Jag kommer ihåg situationen väldigt tydligt. En kollega på mitt gamla jobb såg en burk med lightläsk på ett fika och säger “näe, asså jag tror att naturligt är bäst”.
Det där var för mer än tio år sen, men fortfarande kan man höra argument längs det tankesättet; att konstgjorda sötningsmedel är dåliga för att de är just konstgjorda.

Naturligt är bäst.

Jag dricker inte läsk jätteofta, men blir det av försöker jag alltid ta light. Det är enkel matematik, socker innebär kalorier innebär att CJ får jobba hårdare för att inte sjunka ned i medelålderskroppträsket.

Men det finns dom som hävdar att sötningsmedel, med aspartam i spetsen, inte är bra som alternativ till socker. Istället är det här medlet det värsta som godkänts av myndigheter sen ebolasmittat bly.

För det är vad vi ska prata om idag… Nej, inte ebolasmittat bly utan aspartam. För ni ska vara hjärtligt välkomna till det här sötsliskiga avsnittet av Kvalificerat Hemligt

Den här gången om sötningsmedlet aspartam, vetenskapen och konspirationsteorierna bakom det.

Aspartam, eller N-L-alfa -aspartyl-L-fenylalanin-1-metylester (C14H18N2O5), uppfanns av en slump 1965 när kemisten James M Schlatter jobbade på att ta fram en magsårsmedicin.

Schlatter råkade spilla aspartam på handen och, efter att han konstaterade att det var ogiftigt, smakade på det. Han upptäckte att det smakade sött varpå företaget han jobbade för fortsatte forskningen kring ämnet och det hela resulterade i ett patent [LJUD: patent 3,492,131], i januari 1970.

När företaget som innehade patentet på aspartam, G.D. Searle & Co., försökte få det godkänt som livsmedel stoppades de av amerikanska FDA (Food and Drug Administration).

Godkännandet hejdades för att två personer vittnade om att sötningsmedlet ska ha visat sig ge upphov till cancer i råttor. De här vittnesmålen stoppade aspartam fram till 1980 då det granskades återigen av FDA och den här gången godkändes sötningsmedlet som livsmedel.

Aspartam är uppbyggt av fenylanalin och asparaginsyra, två aminosyror, samt metanol. Medlet är ungefär 200 gånger sötare än vanligt socker utan att innehålla sockrets energivärde.

Det är därför som aspartam fungerar som sötningsmedel, även om den är instabil vid uppvärmning. När aspartam väl har konsumerats bryts det ned i mag- och tarmkanalen där det återgår till de två aminosyrorna och metanol.

Aminosyrorna återfinns naturligt i de proteiner vi får i oss med vår mat, men även metanolen får vi oss matvägen. Därmed är det inget mystiskt bakom upptagningen av de nedbrutna ämnena jämfört med hur vi tar upp deras ”naturliga” motparter.
Som ett exempel: ett glas tomatjuice till exempel innehåller sex gånger så mycket metanol som man får av en burk med aspartamsötad läsk.

Men… hur mycket bör eller ska man få i sig av aspartam? Livsmedelsverket skriver så här om det dagliga intaget:

ADI-värdet [anm: acceptabelt dagligt intag] (med en säkerhetsfaktor på 100) fastställdes från djurdata till 40 mg/kg kroppsvikt och dag. Det innebär att en person som väger 60 kg kan konsumera 2,4 g aspartam/dag…

Aspartamsötade läskedrycker får innehålla högst 600 mg/l. Det betyder att en person som väger 60 kg kan dricka fyra liter aspartamsötad läsk/dag. Ofta innehåller sötad lågkaloriläsk mindre mängd aspartam än den högsta tillåtna, vilket betyder att större mängder kan drickas utan att ADI-värdet överskrids.

Man skulle också kunna sammanfatta ovanstående citat med ”en sjuhelvetes massa läsk”. Utöver det här kan man flika in att aspartam inte kan utsöndras med modersmjölken.
Livsmedel sötade med sötningsmedel innebär alltså ingen påverkan för ammande mödrar, så länge mor och barn inte lider av, argh svårt ord!, fenylketonuri. Men det här behöver man inte oroa sig för i onödan då denna åkomma är ovanlig (dryga 1 på 15 000 födslar).

I Europa har man satt en ADI-gräns för aspartam på 40 milligram aspartam per kilogram kroppsvikt. Vad står nu ADI för? Jo, det innebär “acceptabelt dagligt intag” och passande nog funkar även denna förkortning på engelska, “Acceptable Daily Intake”.
40 milligram alltså? Då ska vi se, 40 milligram och jag 90 kilo. (RÄKNA RÄKNA)

Det innebär att om jag vill försöka nå upp till maxdos med till exempel Coca Cola Zero ska jag pressa i mig femton liter om dagen. Det innebär, givet att jag får mina åtta timmar av skönhetssömn, att jag måste hinka i mig dryga 0.8 liter cola per timme.

Noterade ni någonting med den tidigare uträkning och ADI-värdet? De som räckte upp handen för “dagligt intag” får en guldstjärna, för det här handlar alltså om vad myndigheter anser sig veta vara säkert att konsumera PER DAG.

Men vi hoppar över den här “dagliga” biten. Liksom med tidigare försök med tandkräm tänkte jag tangera den dödliga gränsen!

Enligt amerikanska myndigheter som utfört giftighetstester på aspartam har man sett att LD 50, alltså den dos där femtio procent av försöksdjuren avlider, ÖVERSTIGER 10 g per kilogram kroppsvikt.

Fram med miniräknaren och en flaska läsk med aspartam för det här innebär att jag RÄKNA RÄKNA RÄKNA ska trycka i mig 3 750 liter coca cola zero för att ens ha en chans att avlida av aspartamförgiftning. Och om jag ska trycka i mig 208 liter cola i timmen för att hinna med takten kommer jag ha SÅ mycket större problem än aspartamförgiftning att oroa mig för…

Och inte ens med dessa volymer är det säkert att just aspartamet är farligt. För LD50-dosen är inte säkerställd i det här fallet, troligen för att man inte kunde få råttor att få i sig tillräckligt mycket aspartam helt enkelt.

Var kommer då alla dessa cancerrykten ifrån? Ämnet och ryktena fanns innan internet, även om det är svårt att minnas en sådan tid, så någonstans måste de ju ha uppstått.
Det hela verkar ha börjat redan i början av sötningsmedlets existens, som nämndes tidigare, när aspartam granskades av FDA.

Två personer som gjort sig kända tidigare för motstånd för tillsatser i maten, John Olney och James Turner, påstod att misstankar om säkerhetsbrister förelåg och krävde en offentlig utfrågning.

Påståendena och företagets material granskades av en FDA-grupp, som inte fann några misstankar i sin slutsats om oegentligheter på det vetenskapliga planet.
När det visade sig att en av de drivande personerna bakom FDAs godkännande av aspartam slutade sin tjänst och började jobba för PR-firman Burson-Marsteller var cirkeln sluten för många konspirationsteorietiker.

Firman Burson-Marsteller hade jobbat för G.D. Searle så saken ju uppenbar! Det gick så långt att myndigheterna tillsatte en utredning på begäran av kongressen för att utreda dessa misstankar.

Och 1987 slog den här utredningen fast att inga oegentligheter hade förekommit när aspartam godkändes:

F.D.A. adequately followed its food additive approval process in approving aspartame for marketing by reviewing all of Searle’s aspartame studies, holding a public board of inquiry to discuss safety issues surrounding aspartame’s approval, and forming a panel to advise the Commissioner on those issues.

Idag är det framför allt en särskild studie som aspartammotståndarna vilar sig mot, den här studien utfördes av European Ramazzini Foundation Institute.
I den här studien ansåg man sig ha vetenskapligt belägg för att aspartam orsakade cancer i råttor. Slutsatsen var inte nådigt skrämmande heller:

The authors concluded that aspartame is ”a multipotential carcinogenic agent, even at a daily dose of 20 milligram per kilogram body weight, much less than the current acceptable daily intake”

Men varken amerikanska FDA och deras europeiska kollegor, EFDSA, drog riktigt samma slutsatser från det material som institutet bistod dem med
EFDSA konstaterar:

Based on the available data… we have identified significant shortcomings in the design, conduct, reporting, and interpretation of this study.

Och FDA:

Based on our review, pathological changes were incidental and appeared spontaneously in the study animals, and none of the histopathological changes reported appear to be related to treatment with aspartame.

Hur ser då konspirationsteorierna ut kring aspartamet? För bara lösrykta cancervarningar does not a konspiration make…

Nå, bolaget som upptäckte aspartamet, GD Searle, är ett läkemedelsbolag [LJUD: GASP!] som bland annat haft Donald Rumsfeld, senare USAs försvarsminister, som ordförande i styrelsen [LJUD: GASP!] och 1985 köptes företaget upp av Monsanto [LJUD: GAAAAASP!].
Det här ska förklara varför ämnet över huvud taget kommit ut på marknaden. Tack vare skumraskaffärer, mutor och politiskt högvilt i styrelsen kom man undan med en, enligt kritikerna, livsfarlig substans

Och trots då att det här ämnet skulle vara farligt och orsakat en mängd reaktioner så hålls det kvar på marknaden av företag som inte vill se sina vinster försvinna i en uppsjö med stämningar.

Istället för att agera ska man ha tryckt undan folks oro och ignorerat rapporter som sägs visa att medlet är hälsovådligt eller till och med cancerframkallande.
Det finns en uppsjö med rykten och påståenden kring aspartam. En av de som brukar återkomma i olika former är den om piloterna som blev blinda av aspartam och till och med dog!

Ursprunget till den här teorin är en kvinna vid namn Mary Nash Stoddard. På 80-talet drabbades hon och hennes dotter av allmänt diffusa symtom med tryck över bröstet, ont i leder och trötthet. Hennes dotter fick också grand mal-anfall, alltså epileptiska anfall.
Undersökningar av Stoddard och dottern gav ingenting, trots massor med prover. Men till slut träffade hon en läkare som sa att det kunde bero på aspartamet.

Hon startade en organisation för att informera om aspartamets faror. Bland annat satte hon upp en tipstelefon för piloter som enligt henne själv samlat in vittnesmål från piloter som ansåg sig drabbade av aspartam.

Och beroende på vilken källa man ska tro på och hur mycket salt man ska ta uppgifterna från den här organisationen så är det antingen hundratals eller tusentals piloter som hört av sig.

Det låter ju otäckt, piloter som tycker sig få påverkan på centrala nervsystemet, synen och andra problem! Men… de här berättelserna är självupplevda och självdiagnosticerad.
Faktum är att man har gjort försök, dubbelblindade, på just piloter där varken försökspersonen eller försöksledaren vet vem som får vad. Och resultatet var att man inte såg någon skillnad på resultat mellan aspartam och placebo…

Hade det varit så att endast USAs myndigheter eller pantentägaren hade kontrollerat studierna kring aspartam kanske man hade kunnat ana oro. Men aspartam har studerats hundratals, tusentals gånger, uppåt o nedåt på längden och på tvären och slutsatsen är, med mycket få undantag som vi pratat om tidigare, densamma.

Aspartam är inte farligt för hälsan.

Utifrån vad vi vet idag, och med tanke på hur ämnet bryts ned i magtarmkanalen, finns det inga som helst tecken på eller logiska kopplingar till att hälsorisker skulle föreligga vid normal konsumtion av aspartam.

Men kom också ihåg: Aspartam i sig är det ingen fara med, men samtidigt är det ingen som hävdar att överdriven konsumtion av någonting är särskilt bra.

Läsk med sötningsmedel är bättre än läsk med socker ur ett kaloriperspektiv, men till exempel så finns risker för tandhälsan då läsken påverkar tandhälsan negativt.

Men hur är det då med vikten? För det finns en rätt utbredd tro på att aspartam kanske inte är farligt för kroppen direkt, men att vi däremot lurar hjärnan att TRO den får socker men när den blir utan så ökar vårt sötsug. Resultatet ska vara att vi helt enkelt blir mer sugna än innan vi konsumerat aspartam.

Men det här stämmer inte heller. Studier efter studie visar att sötningsmedel inte påverkar vår vikt negativt: det finns inget stöd för att sötningsmedel leder till viktuppgång eller försvårar viktnedgång hos människor när det används i rimliga mängder.

Sötningsmedel har inte heller någon större mätbar effekt på mättnadshormon, blodsocker eller insulin.

Och slutligen, nej myror dör inte av aspartamet i lightsaft. Ni känner inte igen det? Jo, så här var det. För rätt så exakt sju år sen började media skriva om att en professor i Sverige använde Fun Light på myror varpå myrorna dog. Och i rapporteringen återgav han att aspartam är ett nervgift som tog död på myrorna.

Tänka sig, en professor… Då MÅSTE det ju stämma. Eeeeeeller?

Njae, inte alls faktiskt. Vad som däremot händer är att den klibbiga saften täpper för myrornas andning, trakéerna, varpå de helt enkelt kvävs.

Så, en tvåliters colaflaska är tömd och jag känner inte av några synstörningar eller andra effekter. Förutom att jag börjar bli något vansinnigt kissnödig.
Ni som oroar er för det här med aspartam, det är ingen fara. Som jag sagt tidigare så är ämnet studerat från alla håll och kanter och inga hälsorisker med aspartamet har hittats.
Nä, om man skulle gå iväg på muggen och göra plats för de där sista 3748 litrarna…

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s