Avsnitt 20 – Religiösa konspirationer

I det här avsnittet: tre olika sekter iscensätter tre olika konspirationer under 70- och 90-talet.

Scientologkyrkan upprättar en underrättelsetjänst som börjar infiltrera myndigheter i USA och trettio andra länder för att komma åt information om kyrkan och sina motståndare.

I Japan på nittiotalet arbetar den apokalyptiskt troende sekten Aum Shinrikyo med att anförskaffa både biologiska och kemiska stridsmedel. Och dessa kommer till användning mot både enskilda, upplevda fiender och mot befolkningen i Tokyo.

Och i USA och, senare, Guyanas djungel driver pastorn Jim Jones sin sekt Peoples Temple allt närmare ett rituellt självmord. Men innan dess har man sett till att både frottera sig med inflytelserika politiker men också dödat för att skydda kyrkan.

Jag vill också flagga för att en del inslag och beskrivningar i det här avsnittet kan upplevas som obehagliga eller jobbiga.

Musik i programmet:

Podington Bear – Good Times (länk)

Video:

  • Youtube, Jonestown: The Life and Death of the Peoples Temple – En heltäckande dokumentär om det som skedde inom Peoples Temple och i Guyana
  • Youtube, Aum Shinrikyo anime – Rekryteringsvideo i animerad form för sekten Aum Shinrikyo
  • Attacken vid Port Kaituma (länk) – Videoklippet som Robert Brown filmar, när Ryans grupp blir överfallna av vakterna från Jonestown

Webbsidor:

  • Alternative Considerations of Jonestown & Peoples Temple (länk) – Den bästa siten för den som vill lära sig mer om Peoples Temple och Jonestown. Fylld med underlag, ljudfiler och filmer. Här finns till exempel:
  • Wikipedia, Aum Shinrikyo – Bra överblick över sektens terrorattentat på Tokyos tunnelbana, men också övriga dödliga angrepp.
  • Wikipedia, Guardian’s Office list of operations – Samlingssida över alla de olika operationer som både planerades och genomfördes av Scientologkyrkan

Avsnittsanteckningar

Kvalificerat Hemligt 20 – Religiösa konspirationer

Här i podcasten Kvalificerat Hemligt har jag hunnit ta upp en massa konspirationsteorier, men också verkliga konspirationer som utförts av både hemliga sällskap och av statsmakter.

Nu har turen kommit till att ta itu med förvisso verkliga konspirationer men inom den religiösa sfären, och då än mer specifikt bland religiösa sekter. Men innan någon snackepelle till ateist där ute säger

“Möhö, all religion är ju en enda stor konspirationsteori [fniss fniss]”

… kan jag berätta att jag har inga avsikter att gå in närmare på dessa sekters läror utan fokusera på dom dåd man utförde. I åtminstone två av historierna jag kommer berätta är det också dessvärre många människor som får sätta livet till. Vilket också ska visa sig är en del av konspirationen. Och här vill jag passa på att flagga för att en del detaljer i det här programmet kan uppfattas som jobbiga eller obehagliga.

Men oaktat varningen är det nu dags att ni avsvär er Xenu, inte dricker den cyanidspetsade bålen och framför allt undviker tunnelbanan i Tokyo. För ni ska vara hjärtligt välkomna till det här avsnittet av Kvalificerat Hemligt – denna gång om Scientologernas underrättelsetjänst, nervgasattacken i Tokyos tunnelbana, utfört av den japanska sekten Aum Shinrikyo samt masssjälvmordet och morden i Jonestown hos sekten Peoples Temple

Scientologernas Guardian’s Office

För oss svenskar tenderar Scientologin vara den mest välkända formen av sekt, en definition som Scientologin själva naturligtvis motsätter sig å det starkaste.

Men förutom att vi känner den som en sekt är Scientologin också starkt förknippad med kändisskap och Hollywood för oss vanliga dödliga. Kirstey Alley, John Travolta, Beck och, naturligtvis Tom Cruise är alla namn som förekommer i reklam för men också varnande dokumentärer och information om kyrkan.

Scientologin, eller Church of Scientology som den kallas för i USA, grundades av författaren L. Ron Hubbard i USA 1953 och rörelsens första kyrka öppnade 1954 i Los Angeles.

Scientologin bygger sin tro på den bok Hubbard gav ut 1950 under namnet ”Dianetics: The Modern Science of Mental Health”, en sorts självhjälpsbok där Hubbard blandade psykoanalys med österländsk filosofi och en hälsosam dos mumbojumbo.

Trossystemet som rörelsen bygger på skulle man kunna kalla för en riktigt dålig rymdopera. Här hör vi exempel på från Scientologins egna läror om hur mänskligheten kom till jorden… [LJUD: Från doku om Sci.]

Det finns mycket att säga om den här rörelsen eller sekten, men det vi ska fokusera på i det här programmet är en särskild del av Scientologins verksamhet som idag heter Office of Special Affairs. Det är den avdelning som enligt kyrkan själv jobbar med PR-frågor och juridiska spörsmål som berör kyrkan.

Men enligt avhoppare och kritiker har den här avdelningen ytterligare en viktig funktion: att agera som kyrkans underrättelsetjänst för att övervaka dissidenter och externa person som uppfattas som fiender. Kyrkan å sin sida hävdar att det var en del av den gamla verksamheten och inget sådant sker idag. Och givet kyrkans, och verksamhetens, hemlighetsmakeri och tystnadskultur är det faktiskt svårt att bedöma dagsläget och sanningshalten i det som man påstår.

Däremot kan vi backa i tiden och titta på det vi VET avdelningen gjorde, på sextio- och sjuttiotalet.

För det var 1966 som Guardian’s Office, som avdelningen hette då, startades upp under Mary Sue Hubbard, L Ron Hubbards frus, styre. Målet för avdelningen var att skydda kyrkans intresse, hålla koll på interna dissidenter samt samla information om individer och organisationer som sågs som kyrkans fiender.

Men det var inte bara passiva aktiviteter som man ägnade sig åt, under den här avdelningens existens satte man ett stort antal offensiva operationer i verket, både småskaliga och stora operationer med stor räckvidd.

Så, låt oss börja med två av de mindre operationerna, Operation Daniel och Operation Dynamite som riktades mot författaren Paulette Cooper.

1971 gav Cooper ut boken The Scandal of Scientology, och som titeln antyder var den extremt kritisk mot kyrkan och dess förehavanden. Utåt sett var kyrkan upprörd och stämde författaren för förtal. Men bakom kulisserna fick nu anställda vid underrättelseavdelningen i uppgift att samla in information om Paulette Cooper, det kom att kallad Operation Daniel.

Ansvarig för operationen, Terry Milner, beordrar sina underställda att gräva upp så mycket smuts som möjligt, gärna om Coopers sexliv, för att kunna angripa henne från så många håll som möjligt.

Attackerna började småskaligt, men nog så obehagligt. Coopers namn och telefonnummer skrevs på väggar i mindre trevliga delar av staden vilket gjorde att hon mottog en mängd obscena telefonsamtal. Dessutom satte man upp hennes namn och adress på utskick från företag som sålde pornografi. Hennes grannar fick ta emot brev som påstod att Cooper led av könssjukdomar och så vidare och så vidare.

I december 1972 påbörjar så Guardian’s Office nästa steg i attackerna mot Cooper, Operation Dynamite. En person som låtsas vara representant för en frivilligorganisation lyckas ta sig in hos Cooper och stjäl brevpapper från henne.

Några dagar senare får en Scientologkyrka i New York motta bombhot, skrivet på samma brevpapper som stals hemma hos Cooper. Och även om det var långsökt så gick det inte komma ifrån att hoten kunde kopplas till Paulette Cooper genom brevpappret och fingeravtryck på detta. Hoten ledde till åtal och det var först 1975 som åtalet lades ned.

Men Paulette Coopers prövningar var inte över. Scientologerna hade under 70-talet fortsatt stämma Copper för sin bok, i USA men också i andra länder. Det gjorde man genom att själva importera hennes bok till områden med, för kyrkan, mer fördelaktiga förtalslagar.

Men de ekonomiska hoten var inte nog för kyrkan. Man ville säkerställa att Cooper helt skulle elimineras som hot mot kyrkan. Detta planeras i Operation Freakout, som sjösattes 1976.

Planen var följande: Först skulle en kvinna, som imiterar Cooper, ringa in bombhot till arabiska konsulat i New York. Därefter skulle brev med bombhot skickas till samma konsulat och dom här breven ska naturligtvis kopplas till Cooper på samma sätt som tidigare.

Tredje fasen är att en kvinna ska utge sig för att vara Paulette Cooper vid en tvättomat och uttala hot mot dåvarande presidenten Gerald Ford och dåvarande utrikesministern Henry Kissinger. Det här beteendet skulle rapporteras av en scientologtroende till FBI.

Det ultimata målet för scientologerna var att Cooper skulle tas för att vara galen och tas in på mentalsjukhuset. Men annars ansågs det som ett mål att oskadliggöra Paulette Cooper, hur det än skedde.

Men operationen kom aldrig att sjösättas och det är tack vare en annan, mycket större och mer komplex operation som kyrkan satte i verket under sjuttiotalet: Operation Snow White.

Grundaren av Scientologin, L Ron Hubbard, var tidig med att svartsjukt och nästintill sjukligt skydda, som han såg det, kyrkans image. Inga åtgärder var för extrema för detta syfte, till och med kidnappningar och värre.

Under tidigt 70-tal utreds kyrkan av amerikanska myndigheter på flera fronter. Skatteverket hävdade att Church of Scientology var skyldiga staten flera miljoner dollar, FBI utredde kyrkan, till och med motsvarigheten till Livsmedelsverket hade utrett rörelsens förhavanden kring sina så kallade e-metrar och påståenden kring vad dessa kan göra med människor.

1973 fattas beslutet att kyrkan ska infiltrera den globala polisorganisationen Interpol, för att komma åt dokument som knyter kyrkan samt dess grundare Hubbard till olagligheter och kriminell verksamhet.

Hubbard skriver ett direktiv till Guardian’s Office [LJUD: Order 732] där order ges att försöka få tag på dokumentation som kan kopplas till kyrkan från myndigheter världen över. Den här ordern fokuserar på att dokumentation om kyrkan ska ”rättas” eller förstöras genom rättsprocesser, men språket i ordern är också tillräckligt luddigt för att uppfatta det som att det finns andra sätt. Och det är här som Operation Snow White påbörjas.

Kyrkans mål identifieras nu i allt snabbare takt. Genom order 1361 slår Guardian’s Office fast att man behöver infiltrera amerikanska Skatteverkets, IRS, kontor i Los Angeles samt London för att komma åt deras dokumentation om kyrkan. Man behöver också ta sig in i Justitiedepartementet för att hitta och så att säga rätta dokumentation som kopplas till kyrkan.

Konflikten med Skatteverket och Justitiedepartementet kan kopplas till kyrkans pågående juridiska tvister, bland annat om man officiellt ska få räkna sig som en religion eller inte. Men ganska snart har antalet mål utökats.

Nu omfattade listan på mål Kustbevakningen, polisiära myndigheter, amerikanska läkarsällskapet samt psykiatriska hälsomyndigheter.

Infiltrationen började med största sannolikhet med att två scientologer, Wolfe och Meisner, fick anställning som maskinskrivare vid IRS, alltså Skatteverket. Väl på plats kunde dom två infiltratörerna bland annat förse kyrkan med dokumentation men också se till att bugga möten som var av intresse för Scientologerna. Det gick så pass långt att man kunde komma åt dokumentation från Skatteverkets chefsjurist och ta kopior av dessa.

Under tidig vår 1975 utökas så operationen när Scientologerna Sharon Thomas och Nancy Douglas anställs inom Kustbevakningens underrättelseavdelning samt hos den federala myndigheten som arbetar med narkotikaprevention, DEA [LJUD: Drug Enforcement Administration].

Under 1975 fortsätter man också med ett febrilt arbete med att få tag på underlag från IRS och Justitiedepartementet som var kopplat till kyrkans rättstvister. Dels kunde man få tag på dokumentation genom sin roll på plats, men samtidigt drog man sig inte för att göra inbrott på kontor för att få tag på viktiga dokument.

Tack vare sin infiltration av IRS kunde Scientologerna också utfärda id-handlingar som gjorde att man fick tillgång till den federala domstolen i Washington DC och på så sätt kunde stjäla och kopiera än mer dokumentation. Och kanske är det på grund av framgången i det här arbetet, men de två scientologerna vid Skatteverket blir nu än mer vågade i sina operationer.

Man lyckas stjäla nycklarna till det kontor som tillhör distriktsåklagaren i Washington DC, kopierar nycklarna och under ett antal veckor under våren 1976 tar man sig in i kontoret och kopierar stora mängder information som sedan förmedlas till Guardian’s Office.

Men till slut kommer verkligheten ifatt infiltratörerna vid IRS. Dom hade blivit så fräcka och oförsiktiga att deras aktiviteter hade noterats av en kvällsbibliotekarie i ett bibliotek i anslutning till distriktsåklagarens kontor. Och slutligen, under sommaren 1976, grips en av infiltratörerna, Wolfe, och en häktningsorder utfärdas för Meisner, som hålls gömd av Scientologerna under hösten 1976 och våren 1977.

Men till slut orkar Meisner inte med katt-och-råtta-leken utan lämnar över sig till FBI under juni 1977. Väl i deras förvar går Meisner med på att berätta vad han vet i utbyte mot straffeftergifter. Det här är pusselbiten som FBI behöver och 8 juli knackar man på dörren hos Scientologerna i Los Angeles, Hollywood och Washington för husrannsakan. Totalt deltar 156 agenter i räden som pågår i 21 timmar.

Direkt efter räden slår kyrkan tillbaka, genom sina advokater. 20 juli kommer ett domstolsbeslut där domaren slår fast att den dokumentation som FBI beslagtog ska temporärt återbördas till kyrkan igen. Dessutom får man inte dela informationen man hittat med andra myndigheter, med undantag för de myndigheter som redan utreder Scientologerna.

27 juli kommer nästa bakslag, en domare konstaterar att den husrannsakan som FBI fått var för omfattande och att den kränkte kyrkans rättigheter. Men det här beslutet kom att hävas i augusti.

Det som framkommer efter FBIs räd och påföljande undersökning är att kyrkan har haft infiltratörer på plats i totalt 30 länder. Förutom IRS och justitiedepartementet hittar FBI information om försöken att smutsa ned författaren Paulette Cooper, en operation där en borgmästare i Florida skulle utsättas för ett påstått smitningsförsök i en bilolycka samt infiltrationsförsök mot två brittiska vårdorganisationer som kyrkan ansåg förde ett krig mot scientologin.

Ett år senare, i augusti, 1978, åtalas 11 högt uppsatta medlemmar, inklusive Hubbards fru, i kyrkan på 28 punkter. I slutänden fälls domalla för de brott de åtalas för, men straffen blir inte särskilt omfattande och kyrkan som sådan kommer undan straff.

Operation Snow White var, som sagt, inte den enda operationen mot kyrkans så kallade fiender men däremot den mest omfattande. Exemplen är många där en specifik fiende pekats ut, antingen för att denne varit i vägen för kyrkans förehavanden eller helt enkelt för att personen varit misshaglig.

Exakt hur många operationer som Guardian’s Office ligger bakom går i dagsläget inte att säga, men det är tillräckligt många för att fylla ett eget program… [LJUD: Operation Bunny Bust, Operation Cat, Operation Chaos Leak, Operation Italian Fog, Operation Sore Throat, Operation China Shop, Operation Bulldozer Leak, Operation Smoke, Operation Rook]

Sekten Aum Shinrikyo

Shoko Asahara föddes som Chizuo Matsumoto i Yatsushiro, Japan 1955 under fattiga förhållanden. Han drabbades av en ögonsjukdom i unga år som gjorde honom helt blind på vänster öga och med kraftigt nedsatt syn på höger öga vilket gjorde att han under sin skoltid fick gå i en skola för blinda.

Efter skolgången sökte sig Matsumoto till det alternativmedicinska området och började praktisera bland annat akupunktur. I samma veva började han intressera sig för olika former av religion. Buddhism, Taoism, kristendom och yoga.

1984 bildar Matsumoto så Aum Shinrikyo i Tokyo, som till en början bara är en yoga- och mediationsgrupp. Matsumoto byter namn till Shoko Asahara 1987 och 1989 erkänns sekten som en riktig religion av den japanska staten.

Rörelsen växer och ledaren Asahara får ökad respekt genom att delta i TV-program och intervjuer i tidningar över Japan. Och i rekryteringsmaterialet man tar fram återfinns till och med en animerad serie om sekten, komplett med ett superpeppigt intro [LJUD: Aum animen]

Genom ett budskap, som förvisso inte är unikt för den här sekten, om hopp och att fokusera på annat än det värdsliga tilltalade man många unga i Japan, där kraven på att lyckas i skolan och i affärsvärlden är extremt höga. Dessutom var Shoko Asahara ute och föreläste på högskolor och universitet under sent 80- och början på 90-talet, vilket ökade medlemsantalet.

Men det är också i början av 90-talet som Asahara börjar omforma den tro som låg till grund för Aum. Mer och mer får ett apokalyptiskt tänkande, alltså undergångstänkande, plats i sektens läror. Lärorna färgas också av ett kraftigt konspirationstänkande, där judar, frimurare, Nederländerna, den brittiska kungafamiljen och andra, konkurrerande japanska religioner smidde onda planer.

Asahara blir alltmer övertygad om att jorden kommer gå under i ett tredje världskrig och att det är endast genom Aum Shinrikyo man skyddas.

Dessutom hävdar nu Asahara att han är Jesus Kristus och Guds lamm, att han tar på sig världens synder. Men följarna skulle inte bara bli av med sina synder genom att blint följa sektens ledare, dom skulle också få ta del av Asaharas spirituella krafter.

Aums domedagssyn gör gällande att USA är odjuret från Uppenbarelseboken och att det är USA som bland annat kommer anfalla Japan. Asaharas bedömning är att den yttersta dagen kommer infalla under 1997.

Men det är redan vid sektens början som man kan börja ana mönstren som i sin absurda förlängning kom att leda till Aum Shinrikyos attack mot Tokyos tunnelbana. Tecken som visade att man från start var beredda att använda sig av kriminella metoder och att man inte drog sig för att skada och döda fiender till sekten.

1988 väcks en grupptalan mot sekten av  Tsutsumi Sakamoto, en advokat som specialiserat sig på fall med sekter som hållit personer mot sin vilja och utsatt dom för påtryckningar. I Aums fall hävdade Sakamoto att man dels höll troende mot sin vilja på sektens område. Dessutom anklagades man för att dränera dom troende ekonomiskt.

Under hösten 1989 får Sakamoto till ett blodprov från Asahara, som hävdat att som utvald har hans blod speciella egenskaper. Vid samma tidpunkt intervjuas Sakamoto av en tv-kanal i Tokyo om den kommande rättegången mot Aum Shinrikyo. Men vad advokaten inte får reda på är att intervjun efter genomförandet men innan sändning visas för representanter för Aum. Sekten pressar sedan tv-kanalen att inte sända intervjun. Beroende på vem man ska förlita sig på är dom här två incidenterna, blodprovet och intervjun, direkt eller indirekt utlösande faktorer som leder till sektens beslut att Sakamoto måste undanröjas. Många hävdar att beslutet togs av Asahara, men det har inte gått att bevisa fullt ut.

Kvällen den tredje november 1989 tar sig åtminstone fyra stycken Aum-anhängare till tågstationen Shinkansen i Yokohama för att invänta Sakamotos hemkomst från jobbet. Med sig har anhängarna sprutor och kaliumklorid. Tanken är att man ska kidnappa advokaten när han är på väg hem men det visar sig att Sakamoto aldrig var på jobbet, då det var en helgdag.

Istället tar sig anhängarna hem till Sakamoto. Runt klockan tre på natten tar sig männen in i familjens lägenhet. Tsutsumi Sakamoto får motta fler slag med en hammare, medan hans fru slås ned. Frun och parets fjorton månader gamla son injiceras med kaliumkloriden och kvävs sen av anhängarna. Kropparna stoppas slutligen ned i tunnor och göms på landsbygden i olika delar av landet, för att försvåra möjliga eftersökningar.

I februari 1990 är det parlamentsval i Japan och Aum Shinrikyo ställer upp med tjugofem kandidater, inklusive Asahara själv. Men deltagandet blir ett fiasko, totalt får sektens kandidater bara drygt 1700 röster och det här nederlaget leder till Asahara gör en förutspåelse om en stundande katastrof för Japan.

Under början av 90-talet påbörjar Aum jakten på kemiska, men också biologiska, vapen. Dels spelar Asaharas apokalyptiska visioner in i jakten, men det finns också en brutal logik i jakten på dessa vapen; dom kan användas för att skada eller döda upplevda och riktiga motståndare till sekten.

Aum Shinrikyo har i början av nittiotalet tillgång till stora mängder pengar, vilket gör att man kan bygga avancerade laboratorium för att både försöka få fram olika sorters smittoämnen och att producera nervgaser.

Gruppen försöker odla bakterien Clostridium botulinum som producerar det starkaste gift som människan känner till, botulinumtoxin. Asahara är otålig och kräver att man ska använda den mängd av bakterier som man lyckats producera, trots att man inte hunnit göra mer djupgående försök. Så, i april 1990 lämnar tre stycken lastbilar Aum Shinrikyos gård vid Kamikuishiki, cirka 10 mil väst om Tokyo. Målet; Tokyo med omnejd. Lastbilarna är lastade med kompressorer och tankar med vad man från sektens håll tror är högvirulent botulinumbakterier.

Lastbilarna tar en snirklande väg genom Tokyos utkanter, man passerar internationella flygplatsen Narita samt dom amerikanska flottbaserna Yokohama och Yokosuka. Som tur är har man misslyckats i sitt försök att isolera botulinumbakterien. Ingen människa blir sjuk eller skadas i attacken. Men det här är inte den enda smittan man försöker förvandla till vapen, utöver botulinum försöker sekten odla  mjältbrandsbakterier att sprida, men även här misslyckas man som tur är.

Totalt känner myndigheter till sju fall där sekten försökte förgifta sin omgivning med hjälp av bakterierna botulinum och mjältbrand.

Men där man misslyckades med att producera smittsamma bakterier var man desto mer framgångsrik med att producera nervgaser. Och anfallet mot Tokyos tunnelbana var inte första gången sekten använde sig av nervgas för att döda meningsmotståndare och upplevda fiender.

Våren 1993 påbörjar man arbetet med att ta fram nervgaser som sarin och VX, och ansvaret faller på Aums chefskemist Masami Tsuchiya. Och under hösten 1993 kan man producera den första omgången sarin från Aums lab. Men Asahara pressar teamet som jobbar med att ta fram nervgasen, man måste få ut större mängder och snabbare.

Det här leder till att man bygger ett nytt labb, Satyan 7, i Aums läger Kamikuishiki för att snabbare kunna producera sarin i större mängd. Och som taget från en dålig agentfilm döljer man labbet i en helgedom, ovanför en staty av den hinduiska guden Shiva.

Anhängare till Asahara försöker mörda en religiös ledare och en advokat under slutet av -93 och början på 1994 med sarin som vapen, med båda männen klarar sig. Men det är i maj 1994 som den första stora attacken med sarin genomförs. För det är då som man runt klockan tio på kvällen parkerar en lastbil utanför ett bostadskomplex i staden Matsumoto och öppnar upp kranarna på tankarna med sarin.

Målet för attacken är tre domare boendes i området som vid det här tillfället jobbar med ett rättsfall där Aum Shinrikyos köp av mark har ifrågasatts. Kvällen är varm vilket leder till att många har fönstren öppna medan dom sover. Under dom tjugo minuter som man släpper ut sarin i området bildas en bubbla med sarin på drygt 300 gånger 400 meter över området.

Domarna överlever, men däremot dör sju personer av gasen och uppåt 144 personer skadas allvarligt. Polis och brandkår inser snabbt att det handlar om någon form av giftig gas, men det dröjer innan man drar slutsatsen att det var en medveten attack med just nervgas och misstanken faller inte på sekten i utredningsskedet.

Hösten 1994 tar polisen jordprover utanför Aums läger Kamikuishiki, på grund av att boende i närheten klagat på lukten från lägret. Dessutom har polisen mottagit anonyma tips som pekat ut sekten som ansvariga för attacken i Matsumoto. Provet visar spår av sarin, men polisen bedömer att man behöver än mer bevisning för att kunna göra ett tillslag mot Aum Shinrikyo.

Tidigt under 1995 får så polisen dom bevis man behöver för att kunna slå till, men eftersom man vet att det åtminstone tidigare pågått tillverkning av sarin på området bestämmer man sig för att polis som deltar i tillslaget behöver skyddsutrustning och utbildning.

Aum blir förvarnade om att polisen planerade ett tillslag 22a mars och Asahara kallar snabbt till möte 18e mars. Planen är att iscensätta en attack för att på så sätt avvärja polisens insats mot sekten. Och bästa sättet att göra det på, enligt Asahara, är att sprida nervgas på ett antal tunnelbanetåg som alla skulle stanna vid stationen Kasumigaseki. Stationen var viktig då den låg lite drygt 400 meter från Tokyopolisens högkvarter. Timingen för attacken bestämdes till klockan 8 på morgonen, då den tidpunkten innebar rusningstrafik men också då många poliser färdades på tunnelbanan inför skiftbytet vid halv nio.

Man väljer ut fem tvåmannateam som ska utföra attacken, varje team består av en person som placerar sarinfyllda påsar i tunnelbanevagnen samt en förare som plockar upp sin kamrat efter att denne släppt ut sarin i tunnelbanan. Dom här teamen åker in till Tokyo på kvällen den 19 mars för att inspektera sina tåglinjer, hur tågen åker och hur länge dörrarna är öppna på det aktuella tåget dom ska åka med.

Samtidigt i Aum Shinrikyos läger i Kamikuishiki preparerar man tunna plastpåsar med sarin för teamen att plocka upp. Planen är enkel; plastpåsarna placeras på golvet, en Aumanhängare punkterar påsarna med spetsen på ett paraply och kliver av vid nästa station. Teamet åker från Tokyo för att hämta upp påsarna med sarin och återvänder sen till Tokyo framåt sextiden på morgonen.

Morgonen gryr över Tokyo 20 mars, 1995 och fem män släpps av vid fem olika tunnelbanestationer, alla med den gemensamma stationen Kasumigaseki som destination.

Dom fem Aumterroristerna; Masato Yokoyama, Toru Toyota, Ikuo Hayashi, Kenichi Hirose och Yasuo Hayashi, kliver ombord på linjerna Hibiya, Marunouchi och Chiyoda med start vid sjutiden på morgonen. Den överenskomna tiden man har är att släppa lös saringasen strax innan åtta.

Första sarinattacken sker 07:46 när tåget stannar vid stationen Akihabara och Yasuo Hayashi punkterar två av de tre påsarna han har vid sina fötter och snabbt kliver av. Två minuter senare sticker Ikuo Hayashi sitt paraply i sarinpåsarna som står på golvet och går av tåget vid Shin Ochanomizu. Lite drygt elva minuter efter det släpps sarin löst på två tåg till genom att påsarna öppnas.

Sista sarinattacken sker på Marunouchi-linjen vid klockan en minut över åtta.

En del av passagerarna uppgav att det inte märkte av någon särskild lukt, andra sa att den utsläppta saringasen luktade som bränd gummi. Men oavsett om man kände av lukten eller inte så börjar passagerare snart att drabbas av kraftiga symtom på de fem tågen. Som namnet antyder påverkar nervgaser överföringen av signaler i nervsystemet, resultatet blir påverkan på kroppens muskler, den drabbade kan få något som påminner om snuva med rinnande näsa och hosta, kräkas, påverkan på synen, få fradga, och svårigheter att andas.

En del passagerare svimmar snart efter att påsarna punkteras och tunnelbanepersonalen får plötsligt ta hand om avsvimmade och livlösa passagerare vid stationerna som dom tre linjerna stannar vid.

08:09 kommer första nödsamtalet till Tokyos brandkår. Till en början vet inte den utryckande personalen om att det handlar om en terrorattack med gas. Man är helt enkelt inte utrustad med rätt utrustning, vilket i sin tur leder till att ambulanspersonal och brandmän också drabbas av sarinets effekter. Först fyrtio minuter efter första nödanropet går polisen ut med order om att all räddningspersonal måste utrustas med gasmasker.

Polisen stänger ned de tre berörda linjerna och totalt tjugosex tunnelbanestationer och under eftermiddagen anländer militära specialenheter som ser till att dekontaminera dom stationer som utsatts för sarinattacken och framåt natten är tunnelbanetrafiken igång igen.

Spridda över dom fem tågen dör åtta personer direkt medan fyra personer dör senare på tunnelbanestationer eller på sjukhus. Lite drygt fyrtio personer bedöms vara svårt skadade medan strax under tusen drabbas av mildare symtom. Men vad som försvårar hjälpinsatsen är att när nyheten sprids om gasattacken är det många Tokyobor som upplever sig vara drabbade, men utan att ha bevisligen utsatts för någon saringas. När man senare gör en utvärdering kan man konstatera att drygt 85% av dom som sökte vård inte hade utsatts för någon nervgas, vilket naturligtvis ytterligare försvårade hjälpinsatsen.

Om målet med attacken var att få polisen att inte fokusera på Aum Shinrikyo misslyckas man kapitalt. 22 mars tar sig över 2 500 poliser och militärer in i sektens läger Kamikuishiki och över tjugo andra av sektens läger och lokaler och arresterar ett stort antal anhängare. Men högsta ledarskapet, inklusive Asahara, håller sig gömda och det är först 16 maj som Asahara kan gripas. Totalt grips över två hundra anhängare till Aum Shinrikyo i operationen.

Dom påföljande rättegångarna kallas för “århundradets rättsfall” i Japan och röner stort intresse. Asahara och tolv av hans högsta anhängare döms slutligen till döden, medan andra aktiva deltagare döms till långa fängelsestraff.

Idag är Aum Shinrikyo splittrat mellan två fraktioner, Aleph och Hikari no Wa, men trots namnbyte och splittring betraktas dessa rörelser med extrem misstänksamhet av det Japanska samhället. Asahara och övriga dödsdömda Aumanhängare väntar just nu på vad som ska ske med deras fall.

Jim Jones och sekten i Jonestown

Varje år den artonde november samlas en grupp människor vid Evergreen Cemetery i Oakland för att hedra avlidna barn, föräldrar, släktingar och vänner. På kyrkogården återfinns minnesmärken över alla som dog och mördades i det som kom att bli känt 1978 över hela världen som Jonestown i Guyana.

Men historien om Jonestown och den religiösa rörelsen Peoples Temple börjar långt tidigare, i Indiana 1956, med den självutnämnde pastorn James Warren Jones, eller Jim Jones som han blev ökänd som.

Jim Jones växte upp i kommunistskräckens USA och fick uppleva myndigheternas jakt på kommunister på nära håll när hans mamma förhördes av FBI. Skälet? Hon hade varit och lyssnat på ett utskottsförhör med en misstänkt kommunist. Den händelsen och andra, mer publika incidenter var händelser som cementerade riktigheten i den kommunistiska läran hos den unge Jones.

Jim Jones ställer sig den lätt retoriska frågan var han kan vara mest subversiv i sin marxistiska övertygelse och svaret blir: kyrkan. För sin tid är Jim Jones förhållandevis progressiv, bland annat genom sin syn på jämställdhet mellan raser, något som också gör att han hamnar på kant med den kyrkoorganisation han tillhör.

När Jones iakttar en helbrägdagörare och den dragningskraften han har i att locka både åskådare och, än viktigare, pengar väcks tanken att göra något liknande för att skapa grunden till sin egen kyrka och församling. Mellan 11 och 15 juni 1956 anordnar så Jones en stor religiös ceremoni i Indianapolis som blir tillräckligt framgångsrik för att Jim Jones ska kunna påbörja det som kom att bli Peoples Temple Christian Church Full Gospel, med grunden i helbrägdagörande och så kallad psychic surgery, en variant av helande där utföraren påstås plocka ut dålig vävnad ur kroppen. Den här vävnaden består egentligen av kycklingdelar eller andra djurdelar som helaren gömmer i handen, likt en illusionist. Enkelt men effektivt, pengarna och församlingsmedlemmarna börjar strömma till Jones kyrka.

Under sextiotalet är Jones aktiv i arbetet med att desegregera delstaten han och hans familj bor i. Jim Jones arbete för desegration sker inte utan friktion och Jones och hans kyrka får motta både hård kritik och direkta hot.

Utöver desegrationen jobbar kyrkan med att anordna soppkök för fattiga, man hade en egen jobbförmedling och hjälpte behövande med kol under vintern, för att nämna några exempel. I samma veva börjar kyrkan också öka kraven på sina följare, nu ska kyrkan gå före familjen och man mer eller mindre kräver att thanksgiving och julen spenderas med kyrkan istället för den egna familjen.

I början av sextiotalet säger sig Jones få visioner av kärnvapenattacker mot USA. Kyrkan behöver hitta ett nytt hem, helst utanför USAs gränser. Så Jones ger sig iväg med sin familj till Brasilien för att se om det är ett land för kyrkan, och ganska snart arbetar Jones på plats i Rio de Janeiro med socialt arbete. Men kyrkans finanser orkar inte bekosta Jones arbete, och när han nås av besked av att kyrkan håller på att tappa sin ekonomiska och organisatoriska stabilitet flyttar Jones hem igen 1963.

Väl tillbaka dröjer det inte länge förrän Jones får fler apokalypstiska visioner. När en vision visar honom att USA kommer gå under i ett kärnvapenanfall under 1967 bestämmer sig Jones för att etablera kyrkan på ett säkrare ställe och valet faller på Red Wood Valley i norra Kalifornien. Så, i juli 1965 flyttar Jones hit med sin familj och 140 av sina följare.

Väl på plats i Kalifornien försöker man få kyrkan att växa, men den lilla stadens placering i norra delen av delstaten gör det svårt att få någon större församling. Så kyrkans ledarskap bestämmer sig för att flytta högkvarteret till San Fransisco samt påbörja verksamhet både i Los Angeles och San Fransisco utifrån samma format som i Indiana, hjälpa fattiga och äldre med mat, boende och liknande social verksamhet.

Tiden går och kyrkan blir alltmer etablerad i Kalifornien. Under början av 70-talet kör Peoples Temple mellan tio och femton bussar fram och tillbaka i hela Kalifornien för att rekrytera nya följare och samla in pengar. Dessutom används bussarna för att åka till bland annat Washington DC för att både rekrytera på östra sidan av USA men också synliggöra kyrkan för politiker i USA.

Allt eftersom kyrkan växer så stärker också Jones ledarskiktet och utökar  församlingen hierarkiska nivåer. Toppskiktet består nu av Jones och en samling på mellan åtta och tio collegeutbildade kvinnor som är starkt lojala till Jones och Peoples Temples mål. Inom övriga kyrkan upplevde man gruppen som lätt elitistisk, särskilt med tanke på jämställdhetstanken som utåt sett genomsyrade kyrkans budskap.

Utöver skärpandet av kyrkans hierarki så ökar det sociala och mentala trycket på församlingsmedlemmarna. Inspirerad av Nordkoreas och Kinas omskolningsprinciper börjar man nu måla upp en omvärld som består av fiender som vill sätta stopp för kyrkans verksamhet och när fiender kliver över en av kyrkan uppsatt moralisk gräns försvinner spelreglerna.

Och i takt med att kraven på medlemmarna blir större och makten centreras börjar fler och fler ifrågasätta den rådande ordningen. 1973 bestämmer sig åtta stycken unga medlemmar att nog är nog och man flyr i tre bilar och försöker ta sig till Kanadensiska gränsen. Men då man har med sig vapen bestämmer man sig för att hålla sig på Amerikanska sidan och slår till slut sig ned i Montana.

När Jones får reda på deserteringen vill han först och främst hitta dom som flytt, men han säger också att kyrkans församling borde begå självmord då den här typen av socialistiskt inriktad församling inte kan få existera i samhället utan trakasserier. Det här är inte enda gången som massjälvmord nämns från Jones sida…

Trots den här typen av utbrott och ökande krav på medlemmarna är Jones och Peoples Temple framgångsrika i att få politisk uppmärksamhet för sitt arbete, framför allt i San Fransisco. Man är engagerade i lokalvalen och vinner stöd från prominenta lokalpolitiker men också från politiker som presidentkandidaten Walter Mondale och presidentfrun Rosalynn Carter.

Men framgångarna och uppmärksamheten leder också till att media alltmer börjar intressera sig för vad Peoples Temple håller på med. Första, större granskningen kommer 1972 när San Fransisco Examiner börjar publicera en granskande artikelserie om kyrkan. Men tack vare intensiv uppvaktning och mer eller mindre trakasserande lyckas Peoples Temple stoppa publiceringen innan hela serien har tryckts i tidningen.

Men det är nästa granskning i media, under sommaren 1977, som sätter stenen i rullning, som börjar i San Fransisco och som slutar i Guyana. För det är när en reporter vid namn Marshall Kilduff förbereder en artikel om kyrkans förehavanden som man återigen försöker stoppa publiceringen. Men trots många inflytelserika namn som hör av sig till tidningen New West Magazine så kan man inte hindra artikeln. Och när Jim Jones blir uppringd av Kilduff beslutar han sig för att ta nästa steg i Peoples Temples utveckling. Eller som man också skulle kunna kalla det: fly fältet.

För redan när Jones besökte Brasilien 1962 så hade han ögonen på ytterligare ett land i Sydamerika, Guyana. Landet var litet, fattigt och med en statsmakt som var lite mer samarbetsvillig än många, större länder. Det här gjorde att Jones slöt ett avtal med den guyanska staten 1974 att få hyra lite drygt 12 kvadratkilometer i den guyanska djungeln.

Arbetet påbörjas på den bosättning som kom att döpas till Jonestown ute i djungeln. Peoples Temple hade lyckats förhandla till sig en speciallösning när det kom till den stora mängden inflyttande församlingsmedlemmar, men i avtalet ingick också att försvåra för de medlemmar som ville lämna landet samt att inte godkänna visumansökningar från dom som kyrkan såg som sina fiender.

När Jones flyr San Fransisco för Guyana följer också en större mängde församlingsmedlemmar efter. Och när befolkningen är som störst är antalet invånare i Jonestown över tusen personer. Men livet ute i djungeln är inte riktigt det socialistiska paradis som Jim Jones utmålat för sina följare. Marken man hyrt är knappt bördig, vilket innebär att man inte kan odla något av värde utan måste köpa in stora mängder spannmål och annan föda.

Och i lägret tar Jones och hans följe  inspiration från kommunistdiktaturer i öst och från Nordkorea och Kina. Jones läser in föreläsningar på band som spelas i lägret under dagtid och på kvällarna visas bland annat sovjetiska propagandafilmer och dokumentärer som framställer USA i dålig dager. På detta följer diskussioner där Jones föreläste och frågad ut enskilda individer under förhörsliknande situationer.

Efter flykten till Jonestown börjar Jim Jones uppvisa fler paranoida drag samtidigt som hans fysiska hälsa vacklar. Det kan troligtvis kopplas till att Jones i det här läget börjat använda olika sorters droger Han börjar prata om att CIA och andra myndigheter konspirerade för att förstöra Jonestown och skada dess invånare. Flera gånger iscensätts ett scenario som kallas för “White Nights”, vita nätter, när Jones hävdar att lägret är hotat av beväpnade, militära styrkor eller legosoldater. I dessa lägen får de boende rösta på fyra alternativ; fly till Sovjetunionen, ta sina egna liv i ett revolutionärt massjälvmord, stanna och slåss eller fly ut i djungeln.

Åtminstone två gånger faller rösten på ett revolutionärt massjälvmord och de boende i lägret ställs upp på led för att hämta upp ett glas med en dryck som Jones säger är ett gift och som kommer döda alla inom fyrtiofem minuter. När tiden gått och ingen avlidit meddelar man att det bara var en övning för att pröva församlingsmedlemmarnas lojalitet. Men Jones varnade dom alla för att tiden snart skulle komma när man skulle behöva genomföra detta på riktigt.

Och Jones varning var inte bara tomma ord. Allt sedan 1976 har lägret mottagit en månatlig leverans av dryga halvkilot cyanid då Jones ansökt om, och fått, en juvelerarlicens. I juvelerarbranschen används cyanid för att rengöra guld, men i Jonestown pågick ingen sådan verksamhet över huvud taget.

17 november 1978 anländer kongressledamoten Leo Ryan till det avlägsna flygfältet Port Kaituma, en bit från Jonestown ute i djungeln. Ryan, som är från San Fransiscoområdet, har fått motta ett antal rapporter om missförhållanden inom Peoples Temple, komplett med rapporter om försvinnanden och kidnappningar. Från att till en början varit en helt politisk affär växer resan till att inkludera både oroliga släktingar till församlingsmedlemmar och media.

Man lämnar Washington den 14 november för Guyanas huvudstad Georgetown. Väl framme träffar man representanter från kyrkan i deras center i huvudstaden. Ryan får höra att han inte kan besöka Jonestown då han inte föranmält något besök men efter fortsatta förhandlingar lyfter man så mot  Port Kaituma 17 november. Med Ryan är ett antal utvalda journalister och fyra anhöriga till församlingsmedlemmar.

Väl på plats i Jonestown dröjer det inte länge förrän personer i Ryans sällskap får lappar eller ett viskat ord i örat om att vissa medlemmar vill hoppa av och följa med ut från djungeln. Gruppen stannar över natt och när man förbereder sig för att åka, på eftermiddagen den 18, har man totalt med sig femton personer som vill hoppa av.

Ryans grupp anländer till Port Kaituma vid kvart i fem på eftermiddagen. Och väl framme behöver man invänta ett ytterligare flygplan då man var så pass många fler som skulle flyga än vad som var planerat. Dom båda flygplanen landar på flygfältet vid tio över fem, och man förbereder så sin avfärd.

När det är färdiglastat börjar det mindre planet, en Cessna, att taxa mot ena änden av flygfälten när en av avhopparna, som nu visar sig vara en dubbelagent, plötsligt drar fram en pistol och skjuter två andra avhoppare i planet innan övriga i planet lyckas oskadliggöra honom.

Utanför Cessnan, vid det andra planet, anländer nu en traktor med flera medlemmar av Jonestowns så kallade vaktstyrka, beväpnade. Det som följer kan man delvis följa på den videosekvens som NBCs kameraman Robert Brown spelar in. Brown filmar Ryans grupp vid det större flygplanet. Plötsligt ändras vinkeln drastiskt, kameran ligger uppenbarligen på marken men riktad mot en grupp män som kliver av en traktor och öppnar eld mot gruppen vid flygplanet. Ryan skjuts upprepade gånger innan gärningsmännen avrättar honom genom ett skott i ansiktet. Fotografen Robert Brown, som skadades svårt i benet, avrättas på nära håll med ett skott i huvudet. I det kaos som uppstår vid flygfältet kan Cessnan lyfta och via radio meddela flygledaren vid flygplatsen i Georgetown om attacken. Myndigheterna kontaktar i sin tur den amerikanska ambassaden.

Totalt dödas fem personer, Ryan, tre journalister och en avhoppare medan nio andra i sällskapet skadas. Efter att gärningsmännen säkerställt att Ryan och journalisterna är döda ger man sig av. Efter sig lämnar man flera svårt skadade vid flygplanet som missades av skyttarna, dom som skadades lätt eller helt undkom flydde till en början ut i djungeln innan man sökte sig till olika skydd för att ta hand om skadade och invänta hjälp.

I Jonestown, strax innan attacken vid flygfältet, är stämningen upprörd. Jim Jones pratar med sina närmaste om att allt är förlorat. Man kallar till stormöte och lägrets invånare samlas vid den plats som kom att kallas för paviljongen. Delar av det som följer är inspelat på band och vi kan höra hur man steg för steg leder  Jonestown mot den horribla slutsatsen att enda vägen ut ur den situation man befinner sig i är döden.

Jones berättar för dom närvarande hur en av avhopparna egentligen är dubbelagent och har i uppdrag att skjuta piloten till planet vilket kommer leda till att planet kraschar i djungeln. Och det här i sin tur innebär att lägret kommer invaderas och det finns ingen väg ut [LJUD: Jonestown death tapes].

Mönstret känns igen från dom tidigare White Nights-övningarna människorna i Jonestown ägnat sig åt. En diskussion förs om alternativen, Jones framhärdar att självmord är en revolutionär handling i den situation man befinner sig, en slutsats som möts av jubel från en del av dom närvarande [LJUD: Death tapes] En kvinna opponerar sig, men låter sig till slut bli övertalad.

I bakgrunden hörs gråtande barn, vilket gör Jones budskap nästan outhärdligt. Få slut på gråten, gläds i stället, det här är något att glädjas åt [LJUD: Death tapes].

Under tiden som Jones pratat så har medhjälpare förberett en bål på drycken Flavor Aid, spetsad med bland annat cyanid. Och slutligen börjar lägrets invånare att ta giftet, och man börjar med de minsta barnen.

Huruvida alla tar bålen frivilligt är svårt att svara på, men bara det faktum att man hade beväpnade vakter på plats och att närvaron för dom boende var obligatorisk talar sitt tydliga språk. Några få medlemmar lyckas undkomma massmordet och -självmordet men dom är få. Men tyvärr är lidandet och förlusten av människoliv inte slut här, för Jones hade en sista plan för hur hans hämnd skulle slå mot rörelsens fiender.

Inne i Guyanas huvudstad Georgetown har Peoples Temple ett hus som används som högkvarter. I huset bor församlingsmedlemmen Sharon Amos med sina tre barn; Liane, 21 år gammal, Christa 11 år gammal och Martin 10 år gammal. Utöver familjen Amos finns också Chuck Beikman i huset som allmän medhjälpare. Sharon mottar ett radiomeddelande från Jonestown på kvällen, budskapet är att hämnas på rörelsens fiender och sen genomföra ett revolutionärt självmord.

När Sharon så får höra att polisen, som fått larm om skottlossningen vid Port Kaituma, står vid grinden till huset föser hon in sina barn i badrummet på övervåningen. Där skär hon halsen av först Martin och sen Christa, hon få sen troligen hjälp av äldsta dottern Liane att ta livet av sig själv. Slutligen tar Liane sitt eget liv.

På grund av bakhållet mot kongressledamot Ryan och hans grupp och den påföljande varningen till myndigheterna och ambassaden tar sig Guyanska trupper till Jonestown tidigt på morgonen den 19 november. Det som möter trupperna kan inte beskrivas på annat sätt än ett helvetiskt kaos. Över hela lägret ligger kroppar, vuxna så väl som ungdomar och spädbarn, alla döda. Till en början bedömer man från militärens sida att antalet döda skulle ligga på strax över tre hundra, men ju längre man kommer i processen i att ta hand om kropparna desto högre blir siffran.

Totalt dog 918 personer under 18 november i Guyana, kopplat till Peoples Temple. Fem personer sköts till döds vid flygfältet Port Kaituma, fyra dödades i Georgetown och 909 dog i själva Jonestown. 190 av dom döda är barn under tolv år.

En av dom döda i Jonestown är Jim Jones själv, men till skillnad från alla andra utom en person till, Annie Moore, så har Jones inte dött av den cyanidspetsade bålen utan av ett skott mot huvudet. Om det skedde som ett självmord, mord eller att någon medhjälpare sköt Jones på uppmaning går inte att utläsa av varken bevisningen eller den obduktion som genomfördes.

Idag är den delen av djungeln som en gång kallades Jonestown helt överväxt med bara några få kvarlämnade detaljer som kan kopplas till det ohyggliga som en gång skedde här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s