Avsnitt 13 – Verkliga konspirationer

Publicerad den av CJ Åkerberg

I det här avsnittet: Finns det verkligen riktiga konspirationer? Klart de finns och i det här programmet tar jag upp tre av dem; Grisbuktsinvasionen, Watergate samt frimurarlogen Propaganda Due. Vilka var det som egentligen låg bakom dessa konspirationer och vad stod de att vinna på det?

Dessutom går jag igenom en av de kopplingar som finns mellan Watergate och Grisbuktsinvasionen. Trodde du att Dan Brown var väl kreativ med sina historier om konspirerande sällskap har du nog inte hört talas om Propaganda Due. Kontakter med maffian, militären och underrättelsetjänsten samt cyanidspetsat kaffe och mord som kanske var ett självmord. Allt detta och mycket mer i avsnitt tretton av Kvalificerat Hemligt.

Musik i avsnittet

  • Podington Bear – Good Times (länk)
  • Songo 21 – De Cuba (länk)
  • ScottB55 – Spies like us (länk)

Länkar till mer material

  • VIDEOKLIPP

  • WEBBSIDOR

    • Kennedys tal, 21 april 1961 – Ljud och text från den presskonferens där Kennedy adresserar Grisbuktsinvasionen och tar ”ansvar” för den
    • Watergateinformation – Mycket matnyttig sida med tidslinje samt inspelningar och biofgrafier över aktörerna i Watergateskandalen
    • Washington Post, Watergate – Artikelserien som skapade legender av Bob Woodward och Carl Bernstein. Spännande läsning att se hur skandalen rullas upp, artikel för artikel
    • Wikipedia, Propaganda Due – Översikt över frimurarlogen Propaganda Due

Avsnittsanteckningar

Kvalificerat Hemligt 13 – Verkliga konspirationer

Ett vanligt påstående jag får höra när jag föreläst om eller diskuterat konspirationstro är det faktum att det faktiskt finns verkliga konspirationer. Och det stämmer ju! Men det påföljande argumentet, att eftersom konspirationer är verkliga så måste även de mer extrema konspirationsteorier stämma, är däremot självklart falskt.
Nu har jag i tolv program ägnat rätt mycket tid åt att gå igenom konspirationsteorier, alltså påhittade konspirationer, och varför de varit felaktiga, allt från chemtrails till förintelseförnekelse. Men idag är det dags att gör om formatet lite, Kvalificerat Hemligt med en twist om man så vill.
För ni ska vara hjärtligt välkomna till det här högst verkliga avsnittet av Kvalificerat Hemligt – Idag om de verkliga konspirationerna bakom Grisbuktsinvasionen, Watergate och frimurarlogen Propaganda Due.
Grisbuktsinvasionen
Med tanke på dess geografiska närhet till USA är det kanske inte så konstigt att Kuba var av intresse för den amerikanska administrationen.
Kuba har under lång tid varit en spansk koloni men 1895 gör kubanerna uppror mot de Spanska styrkorna, understödda av USA. Men kriget ska komma att utvidgas, för den 15 februari 1898 exploderar plötsligt det amerikanska pansarskeppet USS Maine i hamnen i Havanna.
USA hävdar att fartyget gick under på grund av en spansk mina men troligtvis var detta en bekväm förevändning för att gå in i kriget. Än idag kan man inte säga säkert vad som skedde, det finns studier som pekar på att explosionen skedde inuti skeppet, som till exempel en exploderande ångpanna. Men det finns också studier som visar på att skeppet sänktes av en extern explosion.
Oavsett faktisk orsak går nu USA in i krig med Spanien, det som kom att kallas för det Spanskamerikanska kriget, där inte bara Kuba står i fokus utan även Filippinerna. På sensommaren inträder ett vapenstillestånd och ett definitivt fredsavtal skrivs på 10 december 1898 i Paris.
USA håller trupper kvar på Kuba fram till 1902 då den Kubanska republiken utropas. Till president utnämns den kubanskfödde, amerikanske medborgaren Tomas Estrada Palma. Det som sker därefter är ett stort inflöde av amerikaner och amerikanska företag och ganska snart är en majoritet av landägarna på Kuba amerikaner.
Vi hoppar framåt i tiden till mitten av femtiotalet och tiden för det som kallas för den Kubanska revolutionen. Vid den här tiden har generalen Fulgencio Batista makten och har infört något han kallar disciplinär demokrati, det vill säga diktatur. Även om föregångaren, Carlos Prio Socarras, i slutänden inte var så mycket bättre hade denne i alla fall säkerställt ett antal demokratiska projekt och värnat om yttrandefrihet. Detta ledde till att det snart efter Batistas kupp etablerades ett motstånd, främst ute på landsbygden. Bland de här olika grupperingarna som kämpar mot Batista och dennes trupper finns 26 juli-rörelsen som leds av en viss Fidel Castro.
Mellan 1956 och 1959 leder Castro upproret mot Batista från sin bas vid Sierra Maestra, på östra delen av Kuba. Och trots hänsynslöshet och stort tryck mot civilbefolkning påbörjar den Kubanska armén en reträtt under 1958, och lagom till årsskiftet flyr Batista Kuba. Med sig har han en enorm förmögenhet som han tillskansat sig under tiden som diktator.
Efter Batistas flykt har Castros styrkor snart tillsatt både presidentposten och premiärministerposten. Den senare en post som Castro själv sätts i.
Ganska snart påbörjas kontrarevolutionära attacker från grupperingar som vill avsätta Castro och dennes regering. Dessa styrkor får stöd från bland annat amerikanska underrättelsetjänsten CIA, men även lokala ledare, som Rafael Trujillo på Dominikanska Republiken, vill styra det politiska skeendet på Kuba.
I början av 1960 kräver Castros regim att amerikanskägda raffinaderier ska processera sovjetisk råolja, men efter påtryckningar från amerikanska regeringen vägrar företagen, Esso och Shell, hantera oljan. Det här leder i sin tur till att Kuba nationaliserar oljeraffinaderierna. Vilket i sin tur leder till att USA slutar importera socker från Kuba. Vilket i sin tur leder till att Kuba nationaliserar i stort sett alla amerikanska tillgångar på ön. Vilket i sin tur leder till att USA de facto inrättar ett handelsembargo med några undantag gentemot Kuba.
Det är ungefär samtidigt som tanken på att avsätta Castro med alla till buds stående medel väcks inom den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Det är Richard M. Bissell Jr, som även låg bakom projektet med U-2-planet som utvecklades på [LJUD: fanfar] Area 51, som blir ansvarig för det hemliga projektet att avsätta Castro. Han samlar en grupp män i det som kom att kallas för 5412-kommittén. I gruppen återfinns ett antal personer som skaffat sig erfarenhet av statskupper genom den CIA-stödda kuppen i Guatemala 1954.
Till sin hjälp har Bissell bland annat två män; Gerry Droller, som får nätverka med exilkubaner i USA som är anti-Castro och E Howard Hunt, som får i uppdrag att planera för en exilregering. Och Hunts namn och omnämnande här bör ni lägga på minnet. För det är inte första gången som Hunt kommer att nämnas i det här programmet. Men för tillfället är han bara knuten till CIA och kuppförsöket mot Castro…
På grund av utrikesdepartementets vägran att träna exilkubaner på amerikansk mark ser CIA till att förflytta träningen från Florida, där man är stationerade, till Mexico City.
17 mars 1960 tar CIA upp planen, att avsätta Castro, inför nationella säkerhetsrådet. Förslaget vinner dåvarande presidenten Eisenhowers gillande och planen sätts i verket. På sensommaren 1960 reserveras 13 miljoner dollar av presidenten för att finansiera kuppförsöket. Men de första insatserna, luftlandsättningar av mindre enheter, misslyckas och man konstaterar att en mer renodlad militär insats behövs.
Under andra halvan av 1960 så har CIA rekryterat och tränat exilkubaner i bland annat Guatemala. Där tränas man både i klassisk militär taktik, landstigningar men också gerillatekniker och man får flygträning i bombplan av typen B-26 Invader. De här bombplanen ska egentligen gå till Guatemalas flygvapen men leveransen hålls tillbaka ett tag. Dessutom ser man till att skicka 20 stycken plan från amerikanska förråd men som så att säga maskeras så att de inte ska gå att spåra till USA.
I slutet av november 1960 informeras Eisenhower på nytt och den nya planen får hans godkännande, och presidenten har för avsikt att informera den nyligen valde tillträdande presidenten John F. Kennedy.
28 januari 1961 presenteras grunderna för det som nu kallas Operation Pluto. 1 000 man ska landstiga vid Trinidad på Kuba, dryga 27 mil sydöst om Havanna. Men planen gillas inte av utrikesdepartementet, så CIA skickas tillbaka till ritbordet för att ta fram en ny plan. I april så presenterar man så Operation Zapata, där man landstiger vid just Grisbukten, längre bort från folktäta områden vilket innebär att USA kommer ha lättare för att dölja sin egen inblandning.
Så, på morgonen till den 15 april anfaller åtta stycken bombplan från den exilkubanska styrkan, med Kubanska flygvapnets markeringar, två stycken flygfält i närheten av Havanna och ett vid Santiago de Cuba. Tanken är att slå ut större delen av Kubanska flygvapnet men man misslyckas med detta, något som kom att visa sig ha stor inverkan på det kommande invasionsförsöket.
Kubas FN-ambassadör anklagar USA för att ha attackerat landet, något som förnekas av USAs ambassadör, Adelaide Stevenson. Han går så långt så han påstår att USA skulle göra allt i sin makt så att inga amerikanska medborgare skulle ägna sig åt några insatser mot Kuba över huvud taget.
Sent på kvällen den 16 april samlas invasionsflottan, bestående av fem stycken fraktfartyg, 65 kilometer söder om Kuba då man seglat från Puerto Cabezas i Nicaragua. Färden till Kubas territorialvatten har skett under beskydd av ett antal fartyg från USAs flotta, fartyg som fortsätter att hålla sig i närheten efter att man lämnat invasionsflottan.
Under natten påbörjas landstigningar med småbåtar på flera ställen runt Grisbukten. Men flera haverier och misstag leder till att man inte lyckas landsätta i den takt som är tänkt. Och när dagen gryr på morgonen den 17 april befinner sig fraktfartygen fortfarande nära land för att landsätta trupperna. Det innebär att fartygen blir måltavlor för de kubanska flygplan som klarade sig från flygattackerna två dagar tidigare.
Det som nu följer de två nästkommande dagarna är en kollaps bland de invaderande styrkorna. Man lyckas inte med de luftlandsättningar man förutsatt sig att göra, man lyckas inte heller upprätta de brohuvuden man tänkt sig. Istället mals styrkorna ned vid landstigningsplatserna av de kubanska styrkorna. Och även om det diskuteras intensivt inom administrationer så ingriper inte amerikanska styrkor i striderna, däremot flyger stridsflyg från hangarfartyget USS Essex över området.
Sent på kvällen den 19e april letar sig två jagare, USS Eaton och USS Murray, in i Grisbukten för att evakuera flyende trupper. Man drar sig tillbaka då kubanska stridsvagnar börjar skjuta mot skeppen.
När stridsdammet lagt sig har Kubanska styrkorna slagit de invanderande trupperna. Men nedkämpandet av den exilkubanska styrkan är också en enorm propagandaseger för Castros Kuba och en stor prestigeförlust för Kennedys USA.
Den 21 april håller så Kennedy en presskonferens där han genom kraftigt politiskt färgat språk mer eller mindre erkänner att han som USAs president är ansvarig för det som skedde kring Grisbuktsinvasionen. Utåt sett det vill säga, för egentligen är Kennedy besviken och arg över hur det hela har hanterats. Han lär ha varit så frustrerad med CIAs arbete att ska ha sagt att han ville splittra underrättelsetjänsten i tusen bitar och låta den spridas för vinden.
Å andra sidan hindrade det inte honom att återigen ta upp tankarna på att störta Castro hösten 1961, det var då som Operation Mongoose sattes i verket, ett projekt där statssponsrad terrorism och mordförsök på Castro var pusselbitar för att göra Kuba fritt från kommunister.
Watergate
Det är strax efter midnatt den 17 juni 1972 i Washington DC och i kontorskomplexet Watergate gör den 24-årige vakten Frank Wills sin vanliga runda genom huset. Det här är inget högriskjobb utan anses vara så pass säkert att Wills bara är utrustad med tårgas om något skulle hända.
Nere i komplexets garage ser Wills att någon tejpat över låset på en av dörrarna som leder upp till kontoren. Wills tar bort tejpen och tänker inte mer på det. Men när han passerar dörren en halvtimme senare och mer tejp satts på låset blir han misstänksam och kontaktar polisen som genomsöker kontoren och arresterar fem män som hittas i ett av kontoren, ett kontor som vid den här tiden hyrs av demokratiska partiet.
Den här incidenten var startskottet för det som kom att kallas för Watergate-skandalen. Men för att vi ska få en bild av HELA det här skeendet behöver vi backa drygt ett år tillbaka i tiden, till den perioden då de berömda Pentagon Papers läcktes till pressen av Daniel Elsberg, en försvarsanställd . De här dokumenten visade att USAs inblandning i Vietnamkriget var mycket större än vad tidigare presidenten Lyndon B Johnson berättat för kongressen och allmänheten. Dessutom visade de att den militära ledningen inte räknade med att nuvarande insats skulle räcka för att vinna kriget, något man underlät att berätta.
Ellsbergs läckande var inte bara besvärande i vad den avslöjade, Vita Huset var också frustrerade över läckor som spred hemlig information till pressen. President Nixon krävde åtgärder för att plugga till de här läckorna och det är då som rörmokarna i Vita Huset föds.
Den här enheten, som egentligen kallades för Special Investigation Unit, etablerades sommaren 1971 och var en hemlig grupp vars syfte som sagt var att säkra Vita Huset mot läckor. Skälet att man höll gruppen hemlig stod snart klart, därför att man inte drog sig för att genomföra brottsliga handlingar för at nå sitt mål, handlingar som till exempel inbrott.
Till exempel: I Kalifornien bröt man sig in hos den psykiater som behandlade Daniel Ellsberg, mannen som släppt Pentagondokumenten. Männen som genomförde operationen hittade ingenting, men psykiatern hittade Ellsbergs mapp liggande på golvet dagen efter. Gruppen försökte också gräva och hitta oegentligheter i fallet med senator Ted Kennedys bilolyckan vid Chappaquiddick.
I den här gruppen ingick både Vita Huset-personal, som G Gordon Liddy, aktiv i Nixons omvalskampanj, och inhyrd personal, som en tidigare CIA-agent, E Howard Hunt … Se, jag sa ju att hans namn skulle återkomma.
Omvalskampanjen ja. Det formella namnet är The Committee to Re-elect the President och I organisationen jobbar Liddy som chefsjurist. I början av 1972 samlar han medlemmar från omvalskampanjen och Nixons stab, bland andra justitieministern John Mitchell, och berättar om en plan han har: att bryta sig in i demokraternas partihögkvarter för att installera avlyssningsutrustning och därmed hålla koll på de politiska motståndarna.
Åsikterna och vittnesmålen går isär vem som beslutade och gjorde exakt vad. Men Liddy och Hunt samt säkerhetsansvarig för omvalskampanjen, James McCord, är i alla fall inblandade i, och enligt vissa ansvariga för, beslutet att bryta sig in i demokraternas kontor för att stjäla kampanjmaterial samt bugga telefonerna.
Man gör ett första inbrott i slutet av maj med en tidigare FBI-agent som planterar avlyssningsutrustning på telefoner i kontoret. Men den här utrustningen slutar snart att fungera och behöver bytas ut.
Vilket för oss tillbaka till natten den 17 juni 1972 och gripandet av fem män inne i demokraternas valkontor. Men i det här läget vet polisen inte riktigt vilka man gripit. Däremot blir man lite förbryllade att två av de gripna, före detta veteraner från Grisbuktsinvasionen, har numret till Vita Huset-medarbetaren E Howard Hunt i sina adressböcker.
20 juni uppmärksammas gripandet och det faktum att en av de gripna har en regeringstjänstemans kontaktuppgifter av Washington Posts Bob Woodward. Och nu börjar den här mediala stenen rulla fortare och fortare.
1 augusti rapporterar Washington Post att en check som var ämnad för Nixons omvalskampanj har satts in på ett konto som tillhör en av de gripna från Watergate. Genom ett intrikat system har pengar förflyttats mellan Nixons kampanj till att finansiera hemliga operationer mot politiska motståndare, och med den här detaljen på plats kan man knyta inbrottstjuvarna till kampanjen.
29 september kommer nyheten att den tidigare justitieministern John Mitchell, numera kampanjchef för Nixons omvalskampanj, hade under sin tid som justitieminister tillgång till en hemlig fond för att finansiera spioneri på demokraterna.
10 oktober uppdagas det att FBI kan knyta inbrottet hos demokraterna till både omvalskampanjen för Richard Nixon OCH till Vita Huset. Men det här spelar väldigt liten roll inför det presidentval som USA precis står inför. Richard Nixon vinner en av de största vinsterna någonsin i USAs valhistoria mot demokraternas George McGovern.
I januari 1973 startar rättegången mot de fem gripna männen från Watergate samt G Gordon Liddy och James McCord. De åtalas för för stämpling, inbrott och avlyssning och alla männen erkänner sig skyldiga under rättegången. Men frågetecken kvarstår och Nixon tillsammans med sin stab inser att frågorna kommer leda till Vita Huset.
Sjunde februari röstar så senaten enhälligt för att sätta upp ett utskott för att utreda organisationen bakom presidentens omvalskampanj.
En av männen som dömdes i rättegången i januari, James McCord, skickar ett brev till rättegångens domare i slutet av mars 1973 där han gör klart att de dömda männen kände sig tvingade att erkänna sig skyldiga och ljuga under ed. Dessutom förklarar han att den som tvingade männen att ljuga inte var någon annan än en av presidentens rådgivare, John Dean, samt justitieministern Mitchell.
Presidentens rådgivare, John Dean, anar vid den här tiden att han luras in i en fälla av andra inom administrationen och ska bli syndabock för vad som skedde kring Watergate. Han börjar i april samarbeta med senatens utredning av Watergate-skandalen.
Nixon försöker distansera sig från det som skett genom att tre av hans medarbetare får avgå, men på sådant sätt att presidenten inte dras med i Watergate-skandalen medan John Dean får sparken.
Senatens utskottsförhör påbörjas under maj månad. Det är i de här förhören som John Dean berättar att han diskuterade mörkandet av Watergate med presidenten trettiofem gånger. Dessutom ska presidenten varit involverad direkt efter inbrottet vid Watergate samt att Vita Huset haft ett omfattande politiskt spionerande senaste åren.
I början av juli 1973 förklarar Nixon att han inte tänker vittna inför utskottsförhören samt att Vita Huset inte kommer delge utskottet relevant dokumentation. Men det är nu som ett dråpslag levereras av en av Nixons sekreterare, Alexander P Butterfield, som berättar under utskottsförhören att Nixon lät installera inspelningsutrustning i Vita Huset. Samtal över telefon samt i ovala rummet ska ha spelats in sedan 1971 [LJUD: förhöret]
Föga förvånande vägrar Nixon att lämna över några band från dessa inspelningar, vilket leder till att både utskottet och den särskilda åklagaren som utreder Watergate stämmer Vita Huset för att de ska lämna ut banden. I den här upphetsade situationen kräver så Nixon att dåvarande justitieministern, Elliot Richardson, ska sparka Watergateutredningens åklagare då denne vägrar att dra tillbaka stämningen. När ministern vägrar sparkas han och hans ersättare, William Ruckelshaus, får samma krav på sig. När även han vägrar sparkas han i sin tur.
Nu ligger ansvaret på riksåklagaren, Robert Bork, att sparka åklagaren, vilket han till slut gör. Allt detta sker under en enda lördagkväll, vilket gör att den här händelsen blev känd som The Saturday Night Massacre. Det här är så att säga droppen, och i kongressen börjar man nu prata om riksrätt mot presidenten.
Nixon försvarar sig under en presskonferens med det berömda uttalandet att “Jag är ingen skurk”. [LJUD: från presskonferensen] Men till slut måste han ge med sig och lämnar ut ett antal inspelningar.
Vi hoppar fram till februari 1974 och i representanthuset röstar för att man ska utreda om det finns juridisk grund för att ställa president Richard M Nixon inför riksrätt. Det juridiska arbetet fortsätter under våren, samtidigt som Nixons stab fortsätter släppa ett antal inspelningar från ovala rummet i form av transkriberingar. Texterna sprids snart över media och över hela USA förvånas folket över den ton som Nixon håller i Vita Huset. Texterna är fyllda med det som sedermera kom att bli ett talesätt, “expletive deleted”, det vill säga [LJUD: PIIIIP]… grova svordomar och ord som censurerats.
Den femte augusti släpper Vita Huset den inspelning som kom att kallas för “the smoking gun tape”. På den här inspelningen framstår det med all önskvärd tydlighet att Nixon inte bara visste om att inbrottet utfördes av hans egen organisation, han var med om beslutet att sätta stopp för FBIs utredning genom att få CIA att hävda det handlade om nationens säkerhet.
Läget blir ohållbart och den 8 augusti meddelar Richard Nixon att han kommer avgå nästföljande dag. Därmed blir han också den förste presidenten i USAs historia att avgå från sitt ämbete.
Propaganda Due
Frimurarorden är en tacksam organisation att ta till när man ska berätta om konspirationer i böcker eller filmer. Den här sammanslutningen, men anor från 1600-talet, är fortfarande i våra dagar omgärdade med mystik och många konspirationsteorier.
Men när det kommer till den italienska logen Propaganda Due är det inte frågan om verkligheten överträffar dikten. För vi har ekonomisk brottslighet med miljarder dollar i potten, kopplingar till underrättelsetjänsten, militären och terrorister, maffian, politisk och juridisk påverkan och inte minst; ond, bråd död…
Frimurarlogen Propaganda Due uppstod efter Andra Världskriget i Italien. Under Mussolinis tid vid makten var frimurarna förbjudna att verka, men efter krigsslutet kunde man åter ta upp sin verksamhet. Och under cirka tjugo år förde den här logen en tynande tillvaro för att nästan helt upphöra.
Men 1966 omorganiserar finansmannen Licio Gelli logen och börjar rekrytera medlemmar. Vid den här tiden börjar vänstervindar blåsa genom Italien och Italienska frimurarorden ser med oro på hur vänstern får allt mer makt i Italien, och man ser till att knyta flera viktiga politiker, poliser, bankägare och militärer till sig för att tillsammans möta det upplevda hotet.
På grund av sin sammansättning av en del oönskade personer så föreslås logen bli utesluten 1974 från den nationella samlingsorden, något dom omsätts 1977. Men det hindrar inte Propaganda Due, man fortsätter sin verksamhet som vanligt.
1977 hamnar den milanesiska tidningen Corriere della Serra i ekonomiska problem. Man försöker lösa situationen genom att jaga finansiärer men tidningens redaktör uppfattas som alltför fientligt inställd till de regerande kristdemokraterna och lånen hålls inne då ingen vågar stöta sig med regeringspartiet. Men hjälpen kommer till slut i form av Propaganda Due.
Tidningens ägare har kontakt med Licio Gelli, som i sin tur har kontakt med ett antal banker, tack vare att flera av deras ägare är medlemmar i logen. Via Vatikanbanken ordnas ett lån till tidningen men då med kravet att sittande redaktören får gå, då denne är alldeles för vänsterinriktad för logens smak. Ägarna går med på kraven och redaktören ersätts med den erfarne journalisten Franco di Bella.
Tidningen får nu en kraftig högerlutning och använder till exempel kidnappningen av och mordet på socialistledaren Aldo Moro som ursäkt för att kräva att demokratiska rättigheter ska begränsas och att kända vänstersympatisörer ska arresteras direkt.
Trots protester från redaktionen publiceras så ett helsidesuppslag där Licio Gelli intervjuas om sin syn på Italien, där han bland annat utgjuter sig om nuvarande styre och att man borde gå mot ett mer Gaullistiskt presidentsystem. På frågan om vad han alltid drömt att bli svarar Gelli kort “marionettmästare”, alltså att få dockorna att dansa efter sin egen önskan. När väl Propaganda Due kom upp i offentlighetens ljus avslöjades det att personen som intervjuade Gelli och tidningens redaktör båda tillhörde frimurarlogen.
Och skälet att Propaganda Due kom upp till ytan var en kedja händelser som började med att en italiensk bankman med nära samröre med Mafian, Michele Sindona, utreddes för ekonomisk brottslighet. Under utredningen tipsade Sindona myndigheterna om att Banco Ambrosiano, Italiens tredje största bank, inte hade helt rent mjöl i påsen. Specifikt gällde det bankens styrelseordförande Roberto Calvi som brutit mot valutalagarna i Italien.
Men Calvi hade gjort mer än så, via hans bank tvättades massiva mängder pengar från Mafians heroinaffärer, via hans bank betalade Italienska företag stora belopp till politiska partier och via hans bank kunde också Vatikanbanken förflytta stora pengasummor utan myndigheters insyn.
Polisen fortsätter utredningen och i mars 1981 utför man en husrannsakan hos Licio Gelli i staden Arezzo. Vid raiden hittar man en medlemslista för frimurarlogen Propaganda Due. Listan är politiskt och medialt sprängstoff, för på den återfinns namn från politiken, polisen, militären, affärsvärlden samt de högsta cheferna från tre av italiens underrättelsetjänster.
Michele Sindona, bankmannen där avslöjandet började, satt vid den här tiden i fängelse i USA för ett antal ekonomiska brott men Italien begärde honom utlämnad för att kunna pröva honom för mord. För de italienska myndigheterna misstänkte att Sindona hade beställt ett mord på den konkursförvaltare som hanterade hans bankimperie. Michele Sindona dömdes så för mord i mars 1984 till tjugofem års fängelse, men två år senare förgiftas han av en kopp cyanidspetsat kaffe av okända attentatsmän.
Men tillbaka till Roberto Calvi och Banco Ambrosiana, för det är inte slut på intrigerna. För efter avslöjandet av Propaganda Due och Calvis förehavanden avslöjas det så under 1982 att Banco Ambrosiana saknar lite drygt tre miljarder dollar i dagens penningvärde. Roberto Calvi flyr landet 10 juni med ett falskt pass, på ett privatplan via Zürich med slutdestination London. Kvar i Rom hoppar Calvis femtiofemåriga sekreterare till sin död, efter sig lämnar hon ett brev där hon förklarar sin avsky för Calvi och det han gjort med banken.
Calvi syns inte till förrän 18 juni 1982 då en person som passerar Blackfriars-bron i London ser Calvis kropp hänga under bron. När kroppen plockas ned hittar man tegelstenar i Calvis fickor samt stora summor pengar i tre olika valutor. Första polisutredningen i juli bedömer att Calvi tog sitt liv, men ett år senare rivs detta upp och utslaget blir nu att man inte kan definitivt säga hur han dog.
Calvis familj, som inte är nöjda med bristen på svar, anlitar en amerikansk utredare som slår fast att Calvi inte kunde hängt sig själv vid bron då hans skor inte hade spår av smuts eller rost, vilket de skulle fått om han själv tagit sig till den platsen där han hittades hängd. Ytterligare en utredning konstaterar att Calvi inte hade rört tegelstenarna man hittad på honom och att skadan i nacken inte motsvarade det sättet som han hängdes på.
Slutligen: när Calvis kropp hittades var tidvattnet lågt, men båda de senare utredningarna lägger fram teorin att när tidvattnet var som högst skulle man med båt kunna knyta fast ett rep vid bron där Calvi senare hittades. Men fortfarande, 34 år senare, har vi inget definitivt svar på vad som faktiskt hände med Calvi, om han mördades eller om han faktiskt tog livet av sig.
Vad hände då med Propaganda Due och alla dess medlemmar då? Jo, avslöjandet av medlemslistan sänder chockvågor genom Italien. Dåvarande premiärministern, Arnaldo Forlani, tillsätter direkt en utredning men det är inte tillräckligt och hans regering tvingas avgå i maj 1981, bland annat tack vare att Forlanis stabschef återfinns på medlemslistan.
I juli 1982 stoppas Licino Gellis dotter i en flygplatskontroll. Man upptäcker att hennes resväska har dubbla bottnar och när man öppnar de hemliga facket hittar man två dokument från Gelli. De två dokumenten, Memorandum sulla situazione italiana och Piano di rinascita democratica, kan ses som Propaganda Dues politiska program. Programmet deklarerade att kommunisterna och fackföreningarna i Italien behövde isoleras och stoppas och den försoningsprocess som kristdemokratiske ledaren Aldo Moro tog fram med kommunisterna skulle upphävas.
Programmet gav också uttryck för att demokratins tid var över, att en stark stat behövdes och att partier, media och fackföreningar alla var mutbara för att få igenom logens program, från kulisserna.
Den kommission som tillsattes av dåvarande premiärministern [LJUD: Commissione parlamentare d’inchiesta sulla Loggia massonica P2] levererade så sin slutrapport med kristdemokraten Tina Anselmis som ordförande 1984. Och slutsatsen var hård:
“Propaganda Dues handlingar resulterade i förgiftandet av det offentliga livet i nationen. Dess mål var att förändra, ofta på konkreta sätt, samhällsinstitutionens funktioner”.
På grund av vidden av Propaganda Due, både sett till medlemmarnas bakgrund och finansiella medel, instiftade Italien lagar som dels förbjöd medlemskap i hemliga sällskap samt starkt begränsade bland andra militärens rättigheter när det kom till medlemskap i den här typen av sällskap.
Och för Licino Gelli slutade han sina dagar förvisso inblandad i ett antal rättsfall kopplat till både Banco Ambrosianos kollaps och Propaganda Due men domen bestod av husarrest i sin villa i Arrezo, där han ofta tog emot gäster och höll ett antal intervjuer. Gelli avled i december 2015, 96 år gammal.
Även om dom här konspirationerna är verkliga så lider dom av samma problem som konspirationsteorierna, det är svårt att ge en rättvis och heltäckande bild i ett kort poddavsnitt. I Grisbuktsinvasionens fall har vi ju den påföljande Operation Mongoose, med planerade mordförsök på Castro, inklusive kontakterna och samarbetet med Mafian. När vi pratar om Watergate vore det nästintill tjänstefel att påpeka hela spåret med den källa, Deep Throat, som Washington Post hade hjälp av för att nysta upp konspirationen. [LJUD: All the president’s men]
I Propaganda Dues fall spelar Italiens otroligt skakiga situation under 70- och 80-talet in. Vi har inte bara korrupta politiker och poliser, utan också kopplingar till maffian, terrorister, underrättelsetjänster och statskuppförsök. Och då kan vi också lägga till mytbildningen kring frimurarorden, vilket gör sållandet av sant och falskt än mer utmanande.
Men dom här tre konspirationerna från historien är bra exempel på hur verkliga konspirationer utvecklar sig. Det är förvisso mäktiga individer som är ute efter mer makt och mer pengar men det är också allt, om man nu kan säga så. Långt ifrån det konspirationstänk som genomsyrar alternativrörelsen, där makt bara är första steget för att förslava mänskligheten och skapa en världsregering och där bevekelsegrunden för dessa planer ääääär… Orsaker?
Men vi kan konstatera att konspirationer absolut finns och har funnits. Vi kan också konstatera att till exempel USA, med sin underrättelseapparat, absolut varit inblandad i många skumraskaffärer i sitt närområde men också globalt. Men det mest flagranta i detta är att de här konspirationerna avslöjas. Saker kommer inte ske som det är tänkt, någon av de inblandade kommer prata bredvid munnen, myndigheter kommer dig på spåren, konspiratören är klantig, exemplen är otaliga!
Likväl finns det folk där ute som tror på den absoluta konspirationen. Att det finns något så diaboliskt, så absurt omfattande och så sinnesjukt komplext att ingen av oss kan förstå dess omfattning.
Så svaret på frågan om verkliga konspirationer finns är ett definitivt “ja”, men de har väldigt lite att göra med de fria fantasier som konspirationstroende mer än gärna slänger sig med. Och för varje gång de avslöjas besannas den här tesen än mer…

Lämna en kommentar

Jag är programledare för den här poddradion, Kvalificerat Hemligt. Dessutom är jag programledare för (just nu pausade) poddradion Skeptikerpodden, en av författarna till boken Skeptikerskolan och skaparen av bloggen Tankebrott.nu samt Vaccininfo.com. Till vardags jobbar jag som enhetsschef på Svenska Kraftnät i Sundbyberg.