I det här avsnittet: Ytterligare en riktig konspiration, men den här gången med en kalla kriget-twist. När den sovjetiska ubåten K-129 med 83 man förliser och hittas på nästan 5 000 meters djup ser CIA sin chans att göra århundradets underrättelsekupp.
Med den excentriske miljardären Howard Hughes som front påbörjar man ett projekt för att dels bygga en helt ny typ av fartyg, dels för att lyfta den 2 500 ton tunga ubåten för att komma åt teknik, vapen och kryptoutrustning. Och utmaningen under hela det här projektet är att man måste hålla den högsta nivån av sekretess.
Dessutom berättar jag om skälet till varför amerikanska staten varken kan bekräfta eller förneka känsliga uppgifter samt vad det var som man var ute efter i ubåten. Detta och mycket mer i avsnitt 22 av Kvalificerat Hemligt.
Musik i programmet:
Podington Bear – Movin’ on up (länk)
Podington Bear – Good Times (länk)
Videoklipp:
- YouTube, Gravsättningen av de sovjetiska sjömännen – Inspelningen av begravningsceremonin ombord Glomar Explorer, komplett med amerikanska och sovjetiska nationalsången
- YouTube, Djuphavsborrning – Reklamfilm som även den fick fungera som front i projekt Azorian
Webbsidor:
- Amerikanska UDs underlag för projekt Azorian – Eller som det lite mer korrekt kallas, ”Office of the Historian: The Hughes Glomar Explorer’s Secret Mission to Recover a Sunken Soviet Submarine”. Här återfinns protokollen från de möten som hölls i Vita Huset och inom underrättelsetjänsten bland annat
- CIA, Glomar Explorer in Film and Print – Intressant genomgång av CIA själva över hur projekt Azorian avbildats i spel- och dokumentärfilmer samt i böcker. Återfinns en del intressanta rättningar här
- CIA, The Glomar Story – Intern analys från 1985 som släpptes till allmänheten med en del överstrykningar 2010. Intressant läsning, helt klart. Bör dock varvas med andra källor för att få en klar bild av skeendet
- Gizmodo, översikt över projekt Azorian – Välskriven och lättläst genomgång om lyftandet av K-129
Ljudklipp:
- Radiolab, Neither confirm nor deny – Den välgjorda amerikanska poddradion tittar närmare på historien hur CIA lyckades varken bekräfta eller förneka lyftandet av K-129. Fascinerande i all sin byråkrathet
Avsnittsanteckningar
Kvalificerat Hemligt 22 – Glomar Explorer, K-129 och Howard Hughes
Under kalla kriget konfronterades dom två supermakterna USA och Sovjetunionen med varandra i luften, på marken men den plats där kanske konfrontationen var som mest nervkittlande var till havs.
Eller ännu tydligare; i havsdjupen. För det var här som amerikanska och sovjetiska ubåtar dels försökte spana på de respektive länderna och deras flottor och dels invänta en möjlig order om att skjuta iväg sina kärnvapenladdade missiler.
Dom ubåtar som togs fram var alla hemliga, skulle fienden få reda på hur ubåten var beskaffad kunde denne också börja bygga motmedel.
Och i och med att hemlighetsmakeriet var så stort var det högintressant att kunna få tag på all information som över huvud taget fanns om ubåtarna. Och än hellre, kunde man få tag på hårdvara från en ubåt eller dess vapen, ja då hade man verkligen lyckats.
Tänk er då att man får chansen att inte bara få tag på delar, utan en hel ubåt. Komplett med vapen, krypteringsutrustning, dokumentation, rubbet. För det var nämligen en möjlighet som USA hade i slutet av 60- och början på 70-talet.För när den sovjetiska ubåten K-129 sjönk 1968 började lite mer kreativa element inom underrättelsetjänsten fundera på om det inte var möjligt att faktiskt bärga ubåten, trots att den låg på nästan fem kilometers djup.
Ja, idag är det dags att vi drar på oss agentkostymen och laddar vår cyanidspetsade penna. För ni ska vara topphemligt välkomna till ännu ett avsnitt om en särskild typ av verklig konspiration här i Kvalificerat Hemligt – Denna gång om ubåten K-129, jättefartyget Glomar Explorer, lyftningsförsöket och kopplingen till den excentriske miljardären Howard Hughes
USAs och Sovjetunionens ubåtar hade världshaven som sin spelplan under kalla kriget. Båda länderna patrullerade med missilförsedda ubåtar i händelse att ordern om att påbörja ett tredje världskrig kom. Till skillnad från till exempel bombplan var ubåtarna mycket svårare att lokalisera och slå ut, varpå dom både var en bra strategisk fördel och ett hot.
En av alla dessa ubåtar som patrullerade haven var den sovjetiska ubåten K-129, av Golf II-klass. I jämförelse med dagens båtar var den förhållandevis simpel. Inte särskilt snabb och med plats för bara tre missiler. Och om dom behövde avfyras skulle ubåten behöva inta ytläge.
Golf-II-klassen var en ubåt som var 100 meter lång, vägde lite drygt 2 700 ton och som drev av dieselmotorer och batterier. Och till skillnad från dagens missilbestyckade ubåtar, där missilerna är placerade i mittsektionen av skrovet, hade man designat den här typen av farkost med missiltuber i tornet till ubåten, vilket får det att se ut som om man har en köl på ovansidan av ubåten.
K-129, med sitt manskap på 83 matroser och hemmahamnen på Kamchatkahalvön hade spenderat 1967 med att patrullera Stilla havet och nu i början av 68 gjorde man sig redo för att ge sig ut på en ny patrull. Tanken var att man skulle skeppa ut i slutet av februari och sen åter vara i hamn i början av maj.
När ubåten så skeppade ut 24 februari gjorde man ett sedvanligt testdyk för att kontrollera ubåtens system, meddelade man ubåtskommandot att man påbörjade sin patrullering varpå man dök och gick in i radiotystnad.
Efter det… Total tystnad. Och vid den här tiden är man inte säker på vad som hände under ytan, med ubåten. Däremot vet man vad som hände ovan ytan.
Normalt sett kontaktar dom sovjetiska ubåtarna hemmabasen när man passerar 180e meridianen, alltså den vertikala linje som omsluter jorden och passerar rakt genom de båda polerna. Men K-129 hörde aldrig av sig när man borde ha passerat den här gränsen och i mitten av mars bryter ubåtskommandot radiotystnaden och anropar ubåten direkt.
Inget svar.
Tredje veckan in i mars så sätter man statusen ”saknad” på K-129 varpå den sovjetiska försvarsmakten samlar fartyg, ubåtar samt flyg för att påbörja avslöjandet av norra Stilla Havet efter den saknade ubåten, med utgångspunkt från Vladivostok samt Kamchatka.
Den här aktiviteten går naturligtvis inte amerikanska underrättelsetjänsterna eller försvaret förbi. Efter en analys av vilka ytstridskrafter, ubåtar och flygplan som deltog kunde man dra slutsatsen att det med största sannolikhet var en räddningsaktion. Och på det sättet man sökte var det troligen en ubåt det handlade om.
Vid den här tiden hade USA under stort hemlighetsmakeri lagt ut sonarutrustning på havsbotten, både i Atlanten och i Stilla Havet. Systemet gick under namnet Sound Surveillance System, förkortat SOSUS. Det här systemet kunde höra extremt långt, tack vare att ljud färdas långa sträckor under vattnet. Men systemet hade för dålig precision för att kunna vara till nytta i jakten på den sjunkna ubåten. Istället är det flygvapnets Air Force Technical Applications Center som med än mer känslig utrustning lyckas fånga upp ljudet av den förolyckade ubåten.
Varför är en enhet inom flygvapnet utrustad med utrustning som kan höra vad som händer en ubåt kan man fråga sig. Jo, AFTAC som det förkortas till är en enhet med ansvar för övervakning av kärnvapenexplosioner runt om världen. Deras utrustning vid den här tiden är tio gånger känsligare än marinens hyrdofonsystem på havsbotten.
Så, från flera olika platser inom flygvapnets övervakningssystem har man uppfattat en explosion den 8e mars och via triangulering kan man med förhållandevis god säkerhet säkerställa en möjlig förlisningsplats.
Den sovjetiska marinen, ja den konstaterar snart att ubåten, med hela sin besättning, är förlorad och sökandet avbryts och ordningen i stilla havet återgår snart till det normala.
Men den amerikanska militären kommer inte att släppa tanken på att man har en trolig förlisningsplats. I augusti 1968 når den amerikanska ubåten USS Hallibut den plats där man tror att K-129 ligger 250 nordväst om Hawaii. Men EXAKT var ubåten ligger är oklart, man påbörjar en avsökning av området. Till slut, efter lite drygt tre veckor hittar man så K-129, liggandes på sida, uppbruten i två delar. Den ena delen består av fören plus tornet, den andra delen är avbruten en bit bakom tornet.
Väl hittad så tar man lite drygt 20 000 bilder av ubåten och förlisningplatsen med hjälp av den fjärrstyrda undervattensfarkosten Fish, den enda farkosten av sitt slag som klarar av det här djupet.
Tanken på att bärga ubåten väcks under slutet av 1968 under samtal mellan representanter från CIA och försvarsdepartementet. Dom här samtalen leder i sin tur att USAs försvarsminister, David Packard, skickar ett formellt brev till chefen för CIA, Richard Helms, den första april 1969. I brevet ombeds Helms och hans organisation att göra en studie för undersöka möjligheterna att bärga hela eller delar av K-129.
Under våren och sommaren 1969 jobbar CIAs tekniska avdelningar med frågan och kan så i mitten av juli leverera en plan på hur dom viktigaste delarna av ubåten skulle kunna bärgas. 17 juli återrapporterar CIA-chefen Helms till försvarsminister att man nu hade en plan och tänkt organisation för uppgiften
Redan 8 augusti har man så ett beslutsmöte med försvarsminister Packard, CIA-chefen Helms och presidentens vetenskaplige rådgivare Dr. Lee DuBridge där man beslutar om organisationen för uppgiften, projektledning, projektmål och övriga administrativa frågor.
Mötet beslutar också att det är dags att informera president Nixon om planerna. Projektet, som får namnet, Azorian beläggs med hårdaste möjliga säkerhetsklassning då det är av yttersta vikt att inget av det man planerar läcker ut till sovjetiska öron eller ögon.
Problemet arbetsgruppen ställs inför är ingen liten utmaning. Hur ska man kunna lyfta drygt 2 000 ton stål från havets botten, en botten som befinner sig närmare 5 000 meter ned?
Ganska snart har man tre arbetshypoteser. Ett: en gigantisk gripklo skickas ned till ubåten från ett moderfartyg och griper runt hela skrovet i en omgång. Två: ett stort antal flytballonger släpps ned till förlisningsplatsen, sänkta av ballast. Väl nere och fästa vid skrovet släpps ballasten och u-båten förs på så sätt till ytan. Tre: fylla ubåten med någon form av ballonger eller dylikt, fylla dessa med gas och sen låta ubåten flyta upp till ytan.
Även om andra lösningar diskuteras så bestämmer sig gruppen snart för att förordnar lösning ett, den stora gripklon och man får formellt godkännande att fortsätta planera utifrån den lösning den 11 september 1970.
Men det räcker inte med att ha en teknisk på plats. Hur ska man kunna genomföra lyfter utan att Sovjetunionen blir varse om vad som sker? En rimlig täckmantel var att det fartyg som ska genomföra operationen och bära med sig den enorma gripklon ska ägna sig åt geotekniska utgrävningar för att kunna borra efter åtråvärda mineraler. Och det är här som den excentriske miljardären Howard Hughes kommer in i bilden. För USAs regering kan inte själva söka efter den här typen av fyndigheter, man behöver ett företag som kan fronta den här delen av täckmanteln. CIA får kontakt med Hughes via en gammal CIA-operatör som är vän med Hughes. Löften om att fronta bygget av och operationen med båten lämnas av Hughes och ett av hans företag, Global Marine Development Inc.
Detta, den tekniska lösningen samt dom risker man spelade med togs upp på ett möte med den verkställande kommittéen 30 oktober 1970. Diskussionen böljade fram och tillbaka huruvida det var värt den stora kostnaden att försöka bärga vraket och om det man var ute efter var i användbart skick.
I slutänden bestämde man att köra på med Operation Azorian. Men under 1971 ökar missnöjet med att kostnaderna skjuter i höjden och försvarsminister Packard föreslår att projektet läggs ned, men kommittéen väljer att fortsätta med projektet då det potentiella underrättelsevärdet är så pass högt.
Byggandet av den enorma båt som är plattformen för lyftandet av skrovet påbörjas hösten 1971 av Sun Shipbuilding i Pennsylvania och med en planerad leverans till projektet under våren 1973. Båten byggs med en stor… man kan väl säga hangar i mitten av fartyget, med två enorma luckor mot vattnet för att kunna föra ned gripklon samt plocka upp ubåten utan att det syns utifrån.
Och för att kunna bygga den enorma arm som gripklon sitter på efterhand som gripklon sänks ned i djupet är man tvungen att bygga en stor anordning på övre däck på båten, ett smärre torn samt två ben, ett framför och ett bakom tornet. Många av dom tekniska lösningarna man tar fram är helt unika för det här fartyget och har aldrig gjorts förut. För att kompensera för sjögången monteras tornet, från vilken gripklon kommer hänga, på en upphängning bestående av en vagga och fyra kullager. Varje kullager väger 15 ton.
Apropå sjögången, skeppet kommer att röra sig i vattnet i förhållande till havsbotten. För att kompensera för detta tar man fram ett sonarsystem där fyra stycken sändare placeras på havsbotten med ett antal mottagare monterade på skeppsskrovet. Genom dessa mottagare kan fartyget manövreras för att behålla sin plats mer eller mindre exakt. Det här systemet blev sedermera den vanligaste lösningen innan satellitnavigering tog över.
Dessutom, efter att alla praktiska problem lösts, behöver ju skeppet se ut som ett fartyg som bara ska borra efter mineraler och inget annat, något som kräver ytterligare utsmyckningar för att lura den eller dom som ser fartyget.
Under våren 1973 provas fartyget ut ute på Atlanten och efter några justeringar är man redo för leverans under sommaren. Men det kommer bli en lång leverans. För problemet med Glomar Explorer är att fartygets bredd gör att man inte kan ta Panamakanalen. Istället för man ta sig runt Sydamerikas södra spets för att komma till slutdestinationen i Kalifornien, en resa man räknar ska ta lite drygt femtio dagar.
11 augusti seglar man så ut från den temporära hemmahamnen på Bermuda. Resan, ja den går utmärkt med några smärre avvikelser, inklusive hårt väder och en viss utmaning när man ankommer hamn i Chile, elfte september. Lagom till militärkuppen mot Salvador Allendes styre. Men förutom detta så beter sig fartyget som förväntat och man ankommer hamnen i Long Beach precis som planerat, 30 september, klockan fem på kvällen.
När fartyget nu ankommit den riktiga hemmahamnen påbörjas ett digert arbete med att utrusta det för det kommande uppdraget under projekt Azorian. Under hösten 73 påbörjas installationen av den utrustning som behövs för att hantera både ubåtsvraket och det man kan tänkas hitta i det. I och med att ubåten bar på kärnvapenbestyckade vapen behövs stor försiktighet och noggrannhet i förberedelserna.
Efter installation av den här typen av utrustning testas fartyget ytterligare under våren 1974 på västkusten. Under proverna har man rejäla problem med den lyftanordning som ska skicka ned och, förhoppningsvis, lyfta gripklon med den åtråvärda skatten från havets djup. Men genom idogt testande och övande ute till havs kan man 12 maj 1974 meddela arbetsgruppen att proverna är genomförda och att man är redo för att påbörja uppdraget.
Uppdraget diskuteras i Washington, inte bara av arbetsgruppen utan även en separat underrättelsegrupp. Budskapet är samstämmigt, man rekommenderar att projektet får grönt ljus och 7 juni 1974 godkänner Nixon uppdraget med ett förbehåll. Det får inte börjas före 3 juli för då är Nixon på statsbesök i Sovjetunionen och skulle något gå fel skulle en gigantisk diplomatisk incident vara ett faktum.
21 juni påbörjar Glomar Explorer sin resa på Stilla Havet mot haveriplatsen för K-129. På vägen mot haveriplatsen passerar man ett antal fartyg, ett av dessa är den brittiska båten Bel Hudson. Det brittiska fartyget anropar Glomar Explorer och förklarar att man har en besättningsmedlem som blivit akut sjuk och man behöver hjälp.
Och så genomarbetad är täckmanteln så att man hade förberett inför den här typen av händelse och hur man skulle agera. Man skickar över en läkare samt sjuksköterska till Bel Hudson för en första undersökning av den sjuke. Baserat på detta tar man så med sig mannen tillbaka till Glomar Explorer för en ordentligare undersökning, komplett med röntgen. Samtidigt har besättningen order om att inte arbeta med sådant som över huvud taget skulle kunna röja uppdraget. Säkerhet framför allt.
När patienten bedöms vara utom fara slussas han tillbaka till Bel Hudson. Skeppets kapten är mycket tacksam för hjälpen och i en radiokonversation med Glomar Explorer berömmer han läkaren. Innan samtalet avslutas frågar han vad fartyget nu ska göra. Man svarar att fartyget ska ägna sig åt geologiska undersökningar för att kunna utvinna mineraler ur havsbotten. Nu hoppas man från CIAs sida att konversationen snappats upp av sovjetisk signalspaning som ytterligare en ett lager i täckmanteln inför lyftet av ubåten.
Glomar Explorer kommer till K-129s förlisningsplats i mitten av juli. Samtidigt har man fått varning om att ett sovjetiskt militärfartyg skulle ankomma vid ungefär samma tid, fartyget hade deltagit i arbetet med en raketuppskjutning och var på väg till sin hemmahamn. Ganska snart ser man att fartyget Chazhma håller sig förhållandevis nära Glomar Explorer. Vet den sovjetiska flottan något? Har man fått indikationer på CIAs operation? Spänningen stiger på fartyget när en helikopter stiger upp från Chazhma och sätter… kurs mot Glomar Explorer.
[ljudet av helikoptersmatter]
Kaptenen på fartyget har redan preparerat helikopterplattan på Glomar Explorer med lådor och containrar, för att förhindra en bordning. Men nu skickar han även iväg besättningsmedlemmar till aktern, för att på så sätt förhindra att den sovjetiska helikoptern försöker fira ned soldater. Dessutom har berörd besättning fått order om att förstöra känslig utrustning i händelse av en bordning. Personal i kontrollrummet har instruerats i hur dom ska barrikadera sig för att köpa sig tid i att förstöra så mycket som möjligt av hemligt materiel och kryptoutrustning.
Men helikoptern tycks inte göra några sådana försök, istället gör den flera närgångna förbiflygningar från flera olika håll samtidigt som helikopterbesättningen tar mängder med foton av fartyget. Faran är i alla fall för tillfället avvärjd, för efter ett tag viker helikoptern av och sätter kurs mot Chazhma. Det sovjetiska fartyget lämnar så förlisningsplatsen den 18 juli.
20 juli aktiverar man så utrustningen och organisationen för att inleda lyftet av K-129. De gigantiska dörrarna i botten av fartyget har stått öppna sen dagen innan och det är nu man kan påbörja arbetet med att skicka ned gripklon mot målet i det mörka, kalla havet.
Två dagar senare dyker ett nytt sovjetiskt fartyg upp på horisonten, SB-10. Och även denna gång är man extremt närgången gentemot Glomar Explorer i omgångar samtidigt som mängder med foton tas av fartyget.
Samtidigt jobbar besättningen med att säkerställa att gripklons färd mot havsbotten ska gå så smidigt som möjligt, men ett antal tekniska problem med nedmatningen samt perifer utrustning sinkar arbetet. Men så, 26 juli meddelar man att sonarutrustningen på gripklon detekterar havsbotten. Nu påbörjas en manövrering för att leta upp exakt var ubåten ligger, och slutligen, strax innan åttatiden på kvällen den 28 juli kan man notera att man nu befinner sig rakt ovanför K-129s vrak.
Med tanke på storleken på utrustningen och det man ska lyfta sker allting nu mycket långsamt. Gripklon förs en bit bort från vraket för att prepareras inför lyftandet av ubåten. På morgonen den 31 juli har man så positionerat sig över vraket, sänkt ned gripklon och påbörjar arbetet med att omfamna ubåten med gripklons armar.
Och på tidig morgonen den första augusti är K-129 helt fri från botten och påbörjar sin färd upp mot ytan. Nästan sex och ett halvt år efter sin förlisning.
Nervkittlande långsamt rör sig gripklon och ubåten nu upp mot ytan medan besättningen jobbar hårt med att få alla system att samarbeta. På morgonen 4 augusti har man problem med lyftmekanismen, vilket gör att man pausar arbetet för att åtgärda felet.
10 minuter senare, 06.53, hörs plötsligt ett mullrande och hela skeppet rister till. Man kontrollerar statusen för gripanordningen och ser att ena kortsidan plötsligt kraftigt börjat vinkla nedåt. Och vad värre är, man ser hur ubåten vridit sig i greppet.
När man fått koll på läget inser man hur allvarligt det är: en stor del av ubåten har knäckts och glidit ur klons grepp. Kvar är den främsta delen av nospartiet. Man diskuterar möjliga alternativ då det mest åtråvärda med ubåten befann sig i den del som nu singlade ned mot botten 5 000 meter ned. Till slut sjunker insikten in att det inte finns något man kan göra utan man får bärga det som bärgas kan.
Men trots katastrofen och besvikelsen ska uppdraget slutföras. När gripklon är på drygt 200 meters djup låter man den vänta där för att invänta mörkret. Detta för att säkerställa att inga sabotageförsök ska kunna utföras. För även om den sovjetiska båten SB-10 håller sig på behörigt avstånd är man fortfarande osäker på dess uppdrag.
Gripklon förs upp sista biten och den delen av ubåtsvraket som är kvar i gripklons grep förs upp i innanmätet av Glomar Explorer. Väl uppe så ser man förklaringen till varför man tappade greppet om vraket, flera av gripklorna har gått av vilket skulle förklara hur K-129 kunde glida ur CIAs bildliga grepp.
Väl säkrad påbörjas så en analys av vraket och första åtgärden man gör är att undersöka om det finns risk för strålning från utrustning i ubåten. De mätningar man gör indikerar att torpeder med kärnstridsspetsar hade läckt, men mängden strålning var tillräckligt låg för att kunna fortsätta arbetet utan några större skyddsåtgärder.
9 augusti är så Glomar Explorer klar med sitt uppdrag på förlisningsplatsen och man skickar ett meddelande till högkvarteret, “Aktivitet 36-A klar”. Kodordet för att bärgningen var klar.
Och historien är inte utan ironi då det här händer, samma dag i Washington…
[LJUD: Nixons avgång]
Men det omedelbara arbetet var inte riktigt slut än. På grund av den låga, men dock, strålning som innanmätet av K-129 hade utsatts för beslutade man att gravsätta de sjömän man fann i ubåten ute till havs. Så, strax innan man ankommer hamn utanför Hawaii stannar Glomar Explorer till och håller en begravning för de sex sjömän som förlorade livet i K-129 förlisning och som hade hittats i fören av ubåten. Hela ceremonin filmades på video och kom att lämnas över till Ryssland efter Sovjetunionens fall i början av 90-talet.
[LJUD: Från ceremonin]
Det finns dom som hävdar att CIA ägnar sig åt ännu en form av krigslist när man låter detaljer om det misslyckade lyftet sippra ut i media och till andra källor. För “egentligen” [LJUD: HOST HOST] lyckades man bärga hela den främre delen av ubåten, komplett med missilerna, men ville inte att Sovjetunionen skulle få reda på detta och istället iscensatte man den här historien.
CIA själva, ja dom vägrar att kommentera, eller förneka, vad som skedde i en manöver som med tiden har kommit att kallas The Glomar Response. För att förklara det svaret så behöver vi röra oss framåt drygt ett halvår i tiden, till februari 1975.
För det är vid den här tiden som en reporter vid Los Angeles Times förbereder en artikel om att Howard Hughes bolag hjälpt CIA att bärga en sovjetisk ubåt ute till havs. Skälet att det över huvud taget kom ut var på grund av ett inbrott på kontoret under sommaren 1974 där pengar och en del papper ska ha försvunnit. Och ett av dessa papper ska ha innehållit information om operationen. En anmälan upprättas med polisen och FBI och när väl informationen nått så pass långt ut så… ja, ni förstår själva.
CIA-chefen, William Colby, ber Los Angeles Times att hålla inne med historien för att undvika en internationell incident. Det här är något han försökt med under flera månader efter att inbrottet blev känt. Men den här gången går det inte och 7 februari publiceras artikeln “U.S. Reported After Russ Sub”, en kortare artikel som är fylld med hörsägen och en del rena felaktigheter. Bland annat hävdar man att operationen skedde ute i Atlanten bland annat.
Nyheten sätts rätt långt bak i tidningen och får ingen jätteuppmärksamhet. Men så, i mars samma år får nyheten fart, radio tar upp den, New York Times tar upp den och media gräver djupare och djupare. En av de som gräver är journalisten Harriet Ann Phillipi och hon använder en variant av offentlighetsprincipen, Freedom of Information Act, för att få svar från CIA på två frågor: har man lyft upp ubåten och har man försökt att censurera den här nyheten.
CIAs jurister tar då fram en svar som är det största av icke-svar. Samtidigt som man undviker att över huvud taget svara på frågan om det här är en incident man känner till eller inte. Svaret lyder, mer eller mindre, “vi kan varken bekräfta eller förneka existensen av den efterfrågade information. Men, hypotetiskt, OM sådan information existerar skulle den vara hemlig och ej kunna delges”.
Och där har ni The Glomar Response, en metod som används än idag inom framför allt militära myndigheter och underrättelsetjänster för att varken bekräfta… eller förneka.
Förutom konspirationsteorin att CIA egentligen lyckades bärga hela ubåten så finns det framför allt en förhärskande teori där ute.
Den kommer från boken Red Star Rogue av författarna Kennet Sewell och Clint Richmond. I boken påstår dom att ubåten var del i ett konservativt uppror inom Sovjetiska staten. I det här upproret påstår författarna att man utrustat ubåten för att likna en kinesisk variant, komplett med kinesiska missiler. Teorin är att genom att anfalla Pearl Harbor skulle USA och Kina dras in i ett krig och därmed skulle Kina hållas i schack ur sovjetisk synvinkel.
Och orsaken att ubåten sjönk är att man utrustat ubåten med en skyddsmekanism som skulle sprängt missilerna vid ett försök att avfyra dem utan korrekt auktorisering. Därför ska tornet, där missilerna var förvarade, varit skadat av en explosion.
Bevisen för den här teorin är inte särskilt tunga. Författarna påstår sig ha pratat med ryska och amerikanska källor, men få omnämns med namn. Övriga antaganden är lite genomskinliga minst sagt, som till exempel att man skulle ha utrustat ubåten med så kallade kinesiska missiler. Sovjetunionen hjälpte Kina med deras kärnvapen- och missilprogram under en period, komplett med hårdvara. Inte så konstigt kanske att missilerna då skulle vara snarlika.
Krasst uttryckt så finns det väldigt lite, om något, som stödjer den här teorin. Särskilt då CIA släppte en intern rapport 2010 om projekt Azorian. Rapporten är från 1985 och fortfarande med en del information skyddad, men den ger en rätt god bild av skeendet och varför ubåten sjönk.
Och här kan man ge författarna ett uns rätt, för orsaken till förlisningen har på senare år kunnat klarläggas med ett rätt stort mått av säkerhet och det har med en typ av explosion att göra.
Det troliga skälet till att K-129 förliste var på grund av att två av ubåtens tre missiler började brinna, fyllde ubåten med giftig rök och brände igenom ubåtens tryckskrov. Det förklarar både det snabba skeendet, att en del sjömän avled i sin säng samt att ubåtens torn uppenbarligen var kraftigt skadat när det väl hittades.
Så, vad blir slutsatsen av allt detta? Var det en underrättelsekupp av största slaget eller ett abnormt stort fiasko. Ja, det beror ju naturligtvis på vilka du frågar. De som var direkt involverade i projektet lyfter de ingenjörsmässiga utmaningarna man besegrade, vissa inom försvarsmakten pekar på det faktum att Sovjetunionen aldrig kunde vara helt säkra på vad CIA fått med sig upp ur havsdjupet. En del politiker pekar på den riskabla utmaningen gentemot Sovjet avslöjandet av bärningen innebar. När man dessutom tappade det viktigaste av ubåten så blev det etter värre.
Men CIA då, vad är deras bedömning? Jo förstår ni, de kan varken bekräfta eller förneka att…
Kvalificerat Hemligt 