Avsnitt 10 – Apollo 11, månlandningen och konspirationerna

I det här avsnittet: Om Apolloprogrammet, månlandningen och de konspirationer som påstås omgärda det. Men för att få en historisk uppfattning går vi också in på vad som ledde upp till Apolloprogrammet och den massiva satsning som det innebar.

Varför syns det inga stjärnor på bilderna som tagits på månen? Och varför tycks den monterade flaggan vaja i vinden? Dessutom går jag in på kanske det bästa motbeviset mot alla konspirationsidéer: det faktum att tekniken inte existerade för att kunna fejka bilderna från månen.

Musik i avsnittet

• Podington Bear – Good Times (länk)
• Podington Bear – Movin’ on up (länk)
• The New Pharaos – Warzaw Express (länk)
• Johnny Hawaii – The Lonely Surfer (länk)

Länkar till mer material

• VIDEOKLIPP

  • Apollo 11 Mission Highlights – Övergripande 26 minuter långt videoklipp över Apollo 11-flygningen, från starten i Cape Canaveral till landningen ute i Stilla Havet
  • Gene Kranz-tal – Klippet från programmet där Gene Kranz reciterar sitt tal han höll efter branden i Apollo 1-kapseln

• WEBBSIDOR

  • NASA, Apollo 11 Mission Overview -NASAs sida med översiktlig information kring Apollo 11 och allt som kopplas till månlandningen
  • Lunar Flag Assembly – Se bilder och läs om flaggan som Apolloflygningarna satte ned på månen
  • Bad Astronomer, Moon Hoax – Phil ‘The Bad Astronomer’ Plait går grundligt igenom de olika konspirationsteorierna kring månlandningen
  • Tidningsartikel, månskeptiker – Sarasota Herald-Tribune publicerar artikel i juni 1970 med månskeptiker
  • Genomgång av Apolloprogrammets biomedicinska data – Här återfinns bland annat utvärderingen av den strålning som astronauterna utsattes för under månfärderna

Avsnittsanteckningar

Kvalificerat Hemligt 10 – Månlandningen, Apollo 11

Min fascination med rymden och månlandningen har i stort sett varit en livslång affär.

Allt från att att jag ofta satt uppflugen i soffan med Carl Sagans bok Cosmos, som även gick på TV i när jag var liten, kollade in alla rymdbilder i tidningen National Geographic till lyckan att få en plastmodell av rymdfärjan Columbia av grannen när han hade varit i USA.

Men det starkaste minnet jag har är när jag står på en stol i hallen i familjens hus i Knivsta och lyssnar i telefonluren. I andra änden hör jag sprakande röster som pratar med varandra på engelska. Rösterna tillhör NASAs markkontroll i Houston och astronauterna ombord på en av rymdfärjorna vid den här tiden.

Kanske är det denna rosaskimrande bild som har hindrat mig från att se ljuset, att inse att NASAs program att sätta en människa på månen egentligen var ett enda stort falskspel?

För det är en inte helt ovanlig uppfattning som en del har, att månlandningen var en enda stor konspiration. För oavsett om det handlar om att bara Apollo 11 skulle ha fejkats eller att hela Apolloprogrammet var en enda stor konspiration så finns misstron, mot historieskildringen OCH vetenskap, där.

Och det är det vi ska prata om idag… för Ni ska vara hjärtligt välkomna till det här avsnittet av Kvalificerat Hemligt – den här gången om Apollo 11, månlandningen och de konspirationer som omgärdar NASAs historiska program.

Man skulle kunna hävda att den moderna rörelsen som tror att månlandningen inte hände kan spåras till 2001 och den så kallade dokumentär som den amerikanska TV-kanalen Fox visade. Dokumentären, “Did we land on the moon”, tog ett antal gamla påståenden som sedan länge varit motbevisade och lyfte upp dem till en ny publik.

Men låt oss börja med en kort historielektion innan vi ger oss in i konspirationsträsket. Vi ska gå tillbaka lite drygt 60 år i tiden och se vad som skedde när människan för första gången började leta sig utanför jordens atmosfär.

Året var 1957 och USA levde i förvissningen om att man var teknologiskt och militärt överlägsna det kommunistiska Sovjetunionen. Även om Sovjet hade lyckats skapa en atombomb fem år efter USA var amerikanska statsmakten fortfarande trygg i vetskapen om sitt försprång.

Plötsligt, 4 oktober 1957, hörs ett svagt pipande från rymden. Sovjetisk media basunerar ut att man lyckats skicka upp en satellit i omloppsbana runt jorden. Sputnik! [LJUD: Pipandet från Sputnik, journalfilm]

Det här är inte bara en gigantisk propagandavinst för USAs bittra rival i Kalla Kriget. Det är på samma gång ett bevis för att USAs avstånd till Sovjetunionen, med världshav mellan dem, inte längre spelar någon roll. För om de kan skjuta upp en satellit i omloppsbana kan de använda samma typ av raket, med en mycket dödligare last, för att bomba USA.

Något måste göras och det snabbt. USAs kongress sjösätter bland annat National Defense Education Act, ett program för att säkra tillgången till forskare, ingenjörer och annan essentiell kunskap inom till exempel försvar och rymdfart.

Och 1958 skapade dåvarande presidenten Dwight D. Eisenhower NASA (National Aeronautics and Space Administration), den federala myndighet som har ansvar för den civila rymdfarten.

NASA tar nu över ansvaret från flygvapnet att få upp en amerikan i rymden och programmet, ja det får namnet Mercury.

Och så i april 1959 presenterar NASA de sju astronauter som ska bli de första amerikanerna i rymden. Förhoppningen är också att en av dessa ska bli den första människan i omloppsbana runt jorden.

[LJUD: presskonferensen]

NASA drar igång ett massivt arbete med att anpassa existerande och ta fram nya raketer samt kapsel, ständigt medvetna om att Sovjetunionen arbetar med samma mål: att bli först ut i rymden.

1961, i april, nås USA av det förödande beskedet att den ryske kosmonauten Yuri Gagarin i dryga två timmar har färdats i en omloppsbana runt jorden.

[LJUD: pressklipp ang. Gagarin]

Men även om man nu är pucktvåa så lyckas man med konststycket att få en amerikan i omloppsbana. Det är till slut John Glenn som i februari 1962 blir den förste amerikanen att färdas runt jorden.

[LJUD: John Glenn och Mercury]

Totalt blir det sex bemannade Mercuryflygningar, där Faith 7 med astronaut Gordon Cooper är den sista.

20 dagar efter den första Mercuryuppskjutningen, 25 maj 1961, håller president John F. Kennedy ett tal i kongressen där ett mål etableras som garanterat inte bara ska stärka USA som supermakt utan också bräcka Sovjetunionen: USA ska sätta en man på månen innan decenniet är slut…

[LJUD: Kennedys tal]

Beskedet ger råg i ryggen för nationen men får samtidigt NASA att bli lätt kallsvettiga. På 9 år ska man utvecklas kraftigt inom ett område som i stort sett fortfarande befinner sig i sin linda, när talet hålls är det fortfarande dryga åtta månader kvar innan man ens haft en astronaut i omloppsbana. Men skam den som ger sig…

Redan innan Mercuryprogrammet är klart påbörjas programmet Gemeni, med målet att genomföra långtidsvistelse i rymden, dockning med två kapslar samt genomföra en EVA eller rymdpromenad, enkelt uttryckt.

Totalt 10 flygningar, med sexton astronauter, genomförs mellan mars 1965 och november 1966, där alla målen möts. De här målen, ja de är en del i att testa hårdvaran, organisationen samt principerna bakom de steg man måste ta för att nå månen och komma hem igen.

För att möta målen i de olika programmen är NASA tvungna att anställa många internt men också anlita en uppsjö med entreprenörer. När NASA är som allra störst, i mitten av 60-talet, ryms det dryga 400 000 anställda, internt och externt, hos entreprenörer.

Som exempel: bara Apolloprogrammet i sig kom att kosta, i dagens värde, dryga 115 miljarder dollar. På mitten av sextiotalet omsatte NASA 4% av HELA statsbudgeten…

NASA väljer ut trettiotvå astronauter till Apolloprogrammet, det program som följer på Gemini och är det slutgiltiga steget mot månen. Nu påbörjar man det gigantiska och mödosamma arbetet att öva, träna och planera varje enskilt inkrementell steg i programmet.

Först ut är Apollo 1, med astronauterna Gus Grissom, Edward White och Roger Chaffee. Målet med det här steget i programmet är de första testen av huvudmodulen samt månlandaren i omloppsbana runt jorden.

27 januari 1967 övar besättningen i kapseln, iförda utrustning och med full trycksättning av kabinen med rent syre.

Testet påbörjas vid 13-tiden, men ett antal fel och problem gör att försöken försenas långt in på eftermiddagen. Plötsligt, vid halv sju ropar de fastspända astronauterna att det brinner i kabinen. Den syrefyllda kapseln övertänds direkt och förloppet är alldeles för snabbt för någon att hinna agera, istället brinner de tre astronauterna inne.

NASA stoppar nu alla bemannade flygningar med kapseln och tillsätter en haverikommission. Man kommer fram till att det var gnistbildning tillsammans med syremiljön samt brännbart material i kapseln som låg bakom katastrofen.

Det tar tjugo månader innan man tar upp de bemannade flygningar igen, denna gång med Apollo 7, i oktober 1968, bara nio månader innan det var dags för Armstrong att ta ett litet kliv…

Tyvärr har denna incident blivit en del av konspirationsrörelsen. Det hävdas att Gus Grissom skulle hotat att avslöja NASAs påstådda försök att fejka månlandningen.

Men även om det är frestande så väntar vi fortsatt ytterligare en stund med att gräva ned oss i konspirationsteorierna, vi har Apollo 11 och den berömda månpromenaden kvar!

16 juli 1969 var det så äntligen dags. Den stund som så många svettats och i tre fall dött för stod för dörren. För i Apollo 11, ovanpå den kraftigaste raket som mänskligheten någonsin skådat, satt astronauterna Neil Armstrong, Edwin ‘Buzz’ Aldrin och Michael Collins, redo att påbörja den 385 000 kilometer långa vägen till månen.

För att ta sig till månen använder man sig av den massiva Saturn V-raketen som, när den gick för fullt, genererade en lyftkraft på motsvarande totalt 160 miljoner hästkrafter!

Tre dagar efter uppskjutet, 19 juli klockan tjugo över fem, passerar man bakom månen för gå in i omloppsbana runt månen. Och så, 20 juli, tar sig Armstrong och Aldrin över till månlandaren, med anropsnamn Eagle, för att påbörja resan mot månytan medan Collins är kvar i huvudmodulen, som fått namnet Columbia.

På väg ned mot månen förbereder de två astronauterna sig för landningen, Armstrong är redo att styra månlandaren när så behövs medan Aldrin preparerar radar och annan utrustning för att guida ned Armstrong.

Dryga 2 000 meter ovanför månytan kommer så ett antal fel från navigationsdatorn, felkod 1202 och 1201. Till slut drar man slutsatsen från Houston att det inte är någon fara, datorn matas med så mycket värden att den inte hinner med de mindre viktiga åtgärderna.

Nedstigningen fortsätter. Men de två astronauterna har varit så fokuserade på att få ordning på datorfelet så när de väl börjar inspektera landningsplatsen lite mer noggrant ser de att området är strösslat med stora stenbumlingar, i vissa fall är de stora som hus.

I det här läget bestämmer sig Armstrong sig för att ta över viss styrning av månlandaren, guida den förbi stenblocken och hitta en planare och renare yta att sätta ned farkosten på.

100 fot upp, lite drygt trettio meter, så får astronauterna varningen från Houston: [LJUD: SIXTY SECONDS!]. Nu har man sextio sekunder på sig att sätta ned landaren innan man måste avbryta på grund av för lite bränsle. Att avbryta i det här läget innebär att uppdraget är slut och man måste åka hem igen, med outrättat uppdrag.

Istället koncentrerar sig Armstrong på att hitta landningsplatsen medan han matas med data av Aldrin. Och till slut, landarens fyra ben har kontakt med månytan, motorerna stängs av [LJUD: Engine off] och Armstrong kan anropa Houston inte som månlandaren utan från en fysisk plats, Tranquility Base [LJUD: Houston…].

Och resten, kan man lugnt påstå, är historia. Världen får se Armstrong ta de första stegen på månytan och där han yttrar de odödliga orden [LJUD: One small]. Drygt 21 timmar efter att de två astronauterna landat med månlandaren lämnar de så månen bakom sig för färden hemåt.

24 juli landar de tre astronauterna i Stilla Havet, 24 kilometer från hangarfartyget USS Hornet. Tyvärr fick astronauterna njuta av hemkomsten i karantän under 21 dagar då man inte visste om de skulle haft med sig någon otrevlig organism från månytan. Men 10 augusti släpptes man ut och 13 augusti var det dags för en enorm parad genom tre städer, New York, Chicago och Los Angeles, med de tre astronauterna…

Redan när astronauterna hade i stort bara hunnit landa i Still Havet höjdes röster, även om de var få och rätt lågmälda, att det hela var en enda konspiration och att inget av det som livesändes till jordens alla hörn hade skett.

Men det var 1974 som en herre vid namn Bill Kaysing, en journalist som jobbat med PR hos en underentreprenör till NASA, tog fram skriften “We never went to the moon” som dessa idéer och påståenden fick större spridning. Kaysings kritik var både naiv och faktiskt rätt snarstucken. Grunden i hans argumentation var att NASA var för tekniskt inkompetenta för att över huvud taget lyckas sätta astronauter på månen.

Även om Kaysings kritik var rätt svepande hade han också konkreta punkter som fortsätter leva vidare, även idag. De här påståendena ansåg han var bevis för att månlandningen var inspelad på jorden och inte hundratusentals kilometer härifrån.

Hur kunde flaggan vaja i det vakuum som sades råda på månen, som om en vindpust rörde den? Och hur kommer det sig att inga stjärnor syns på alla de foton som togs? Och framför allt: den strålning som omgärdar jorden hade garanterat dödat astronauterna innan de ens var halvvägs till månen.

Låt oss börja med strålningen, för det är DET påståendet som i alla fall för de som inte läst så mycket underlag upplevs vid en första anblick som rimlig.

Strålningen man pratar om här är det så kallade Van Allen-bältet som omgärdar jorden likt två stycken donuts. De två bältena orsakas av att jordens mangetfält fångar protoner och elektroner från solen och kosmisk strålning. Det inre av de två bältena är det starkaste. Och enligt konspirationstroende skulle alltså dessa bälten hindra oss människor från att lämna jordens omloppsbana.

En oskyddad människa skulle få en dödlig dos om hen befann sig i det inre bältet under längre tid. Men astronauterna färdades förhållandevis snabbt genom bältet, det inre bältet tog dryga en timmen att ta sig genom.

Dessutom var man skyddade av huvudmodulens konstruktion, med aluminium och stål, något som resulterade i att astronauterna fick en liten strålningsdos, långt under den maxnivå som bedömts som säker av amerikanska myndigheter. Doserna som uppmättes var, via bland annat astronauternas dosimetrar, i alla Apolloprogrammet rymdfärder som MEST 1/25-del av den dos som krävs för att överhuvudtaget se en påverkan på blodet.

Att det inte syns några stjärnor på korten förklaras av hur kameror fungerar. För att få skarpa bilder behöver en kamera ha en kort slutartid, särskilt i det här fallet då solen ligger på och lyser upp scenen, inklusive astronauternas vita dräkter. Det innebär att stjärnorna inte kommer med då de lyser alldeles för svagt för att hinna fångas.

Flaggan som rör sig då, det låter väl ändå misstänksamt? Påståendet, underförstått, gör gällande att det måste vara en bris genom filmstudion som får den att vaja, är inte särskilt komplex om man tänker till lite.

Bilderna tror jag många av er har sett. Astronauterna plockar upp flaggan, fäller ut en arm på flaggstången så den ser ut som ett uppochnedvänt L. Efter det vrider en av dem flaggstången för att få den att stå upprätt. Den här rörelsen, ja den sätter flaggan i rörelse. På en plats med en atmosfär, säg jorden, skulle flaggan snabbt sluta röra sig på grund av luftmotståndet.

Men på månen, som saknar atmosfär, tar mycket längre tid innan flaggan slutar vaja. Därför ser det ut som om den, till en början, tycks vara påverkad av en vindpust.

Men skulle det vara en vindpust som drar förbi flaggan kan man ju fråga sig varför inget damm virvlar upp…

Men det är inte bara Kaysing som ligger bakom alla konspirationsteorier och påståenden kring månlandningen, naturligtvis finns det fler personer och organisationer som hävdar att det är något lurt här.

Som jag nämnde kring branden i Apollo 1-kapseln så finns de dom som tror att branden var iscensatt för att tysta en eller flera visselblåsare. Alternativt hävdas det att NASA inte ville ha Grissom som första mannen på månen. Det här enligt de troende på grund av att Grissoms Mercurykapsel, Liberty 7, sjönk vid landningen på havet på grund av en felaktig lucka. NASA antydde att det var ett handhavandefel och Grissom kom aldrig riktigt ifrån skulden i detta.

Hur mycket man än hänvisar till haverikommissioner och utredningar kommer de som tror att branden var anlagd inte ändra åsikt. Man kan konstatera att det är en ofantligt dum konspiration om lösningen är att få ens teknik och kvalitetsarbete att framstå som så dåligt att man skjuter projektet 20 månader framåt och riskerar att helt stängas ned.

En annan fotografirelaterad konspirationsteori är det faktum att bilder på astronauterna tycks visa att de är upplysta från ett annat håll än från solen.

De troende hävdar att foton i en sådan miljö med skarpt ljus skulle resultera i att de delar av astronauterna som inte är i ljus skulle framstå som helt svarta. Och det stämmer… Om allt runt omkring hade varit helt oreflekterande.

För vad som händer är att ljuset träffar den ljusa månytan, astronauternas dräkter och annan utrustning och reflekterar ljuset. Det i sin tur resulterar i att mörkare partier lyser upp, på grund det reflekterade ljuset.

Exempel på det här fenomenet och andra bilder kan ni hitta på Kvalificerat Hemligts hemsida, khpodden.se

Det finns naturligtivs många fler detaljer som de troende påstår och lyfter, men det finns bättre forum att ta dessa djupdykningar än poddradio.

Jag tänkte istället vända fokuset åt andra hållet och ta upp de faktum som talar för att månlandningen VERKLIGEN skedde.

Först ut, som alltid när man diskuterar konspirationstro, är det faktum att så fruktansvärt många människor var involverade i arbetet med Apolloprogrammet och dess genomförande. De troende vill alltså hävda att ingen av dessa över fyra hundra tusen arbetande har pratat bredvid munnen eller råkat försäga sig vid något tillfälle.

Sen var hela månprogrammet en del av Kalla Kriget. Det var så pass hård konkurrens att det kallades för “rymdkapplöpningen”. Den här storpolitiska tävlingen pågick för full kraft under den här perioden, komplett med kampen att nå månen först. I den här laddade situationen kan man tänka sig vilken propagandaseger det hade varit för Sovjet om man kunnat avslöja att amerikanarna hade fuskat!

Men ingenting har kommit fram, och med tanke på hur mycket hemligt material som sovjetunionen kunde få tag på är det ett under att även detta skulle förblivit hemligt.

Sen har det här med alla instanser som följde rymdkapplöpningen från läktaren. Det finns ett antal forskningsstationer, universitet och till och med privatpersoner som kunde lyssna på radiotrafiken mellan Houston och astronauterna, inklusive radiotystnad, fördröjningar och sändningsposition.

Och vi ska inte glömma den australiensiska stationen, Honeysuckle Creek Tracking Station, som var den station som hade bäst förutsättningar för mottagning av bild och ljud från månen, återigen komplett med fördröjning och sändningsposition.

De stenar som Apollo 11 och påföljande landningar hade med sig hem till jorden, totalt 380 kilo sten, visade sig vara unika på flera sätt. De har inte den struktur som mineraler som värmts upp i syrerik atmosfär har, de har formats i låg gravitation samt att de även har inkapslat gaser från solvind som dragit förbi månen. Kort sagt, de här stenarna är helt skilda från hur stenar på jorden ter sig.

Förutom att ta med sig stenar hem lämnade Apolloprogrammet kvar en del utrustning på månen. En del lämnades för att det var onödigt att ta med tillbaka, men en del instrument lämnades kvar för att kunna användas från jorden.

Ett av dessa instrument är det som kallas för retroreflektorer. Dessa lämnades av Apollo 11, 14 samt 15. Dessa reflektorer ingår i programmet Lunar Laser Ranging experiment. Och syftet är väldigt enkelt: att mäta avståndet mellan jorden och månen med hjälp av laserpulser som reflekteras av dessa instrument. För det fiffiga med retroreflektorer är att de skickar tillbaka ljus parallellt med inkommande ljus och i motsatt riktning.

Det här innebär att inte bara NASA, utan även observatorier och universitet med rätt sorts utrustning kan skicka en laserpuls mot en exakt plats på månen och få tillbaka en puls som står ut från omgivande brus.

18 juni 2009 sköt NASA upp en rymdfarkost med namnet Lunar Reconnaissance Orbiter. Syftet med farkosten var att kartlägga månens yta, både genom lasermätning och genom fotografering samt leta efter vatten ovan och under månens yta. De första bilderna från farkosten släpptes den andra juli och under dryga två år skapades 192 terabyte med data, där bland annat en komplett karta över månen ingår.

Vad har detta att göra med månlandningen då? Jo, när den fotograferade månens yta fick man med landningsplatserna för alla Apollo-moduler.

Och medan konspirationstroende drar efter andan för att säga “MENDETDÄRKANMANINTELITAPÅFÖRDETÄRNASAMATERIAL” så kan vi nämna att både indiska och kinesiska sonder har gjort samma verifieringar av en eller flera landningsplatser för Apolloprogrammet.

Men kanske min favorit bland alla dessa förklaringar är den förklaring som helt sonika struntar i all teknik, alla inmätningar från NASA och andra institut samt politiska intressen. Istället fokuserar den helt på det faktum att vid den här tidpunkten fanns det inte hårdvara eller teknik för att fejka de videoklipp som lagts ut från månlandningen.

Det vill säga; de artefakter, störningar och fenomen som uppstår när man sänder långt från jorden, i rymden eller på månens yta, gick inte att återskapa vid den här tidpunkten. Inte heller gick det att återskapa till exempel långa segment med slow motion, som sägs ha använts för att simulera låg gravitation.

Och när man tänker på att månlandningen sändes liv under flera timmar, oavbrutet, är det än mer orimligt att tänka sig att dessa effekter kunde stoppas in obemärkt i flödet.

Apolloprogrammet och månlandningen är en av mänsklighetens största bedrifter och en triumf både för upptäckarglädjen och vetenskapen. Flera hundra tusen personer lyckades för första gången skicka tre personer till en annan himlakropp och få hem dem säkert igen.

Argumenten mot detta, alltså konspirationsteorin, ser ut precis som så många konspirationsteorier innan. Man kan inte lita på myndigheter, en enorm skara människor kan hålla massiva, världspolitiska hemligheter för sig själv, vetenskapen är bara tillförlitlig om den stödjer ens egna påståenden och så vidare och så vidare och så vidare…

Som avslutning väljer jag att fokusera inte på Apollo 11 utan det som skedde EFTER branden i Apollo 1.

Tre dagar efter olyckan samlar Gene Kranz, chefen för flygledningen, sina anställda. Han håller ett tal som inte bara blev legendariskt i sin egen rätt utan också kom att definiera fortsättningen på Apolloprogrammet och NASA i stort. Här iscensatt 2003 med den nu 70-årige Kranz, som fortfarande kan talet utantill… avsluta det här programmet.